Rovdjur

Vassa klor
Snabba steg
När jag står mitt emot den blir jag bara feg

Lysande ögon
Hjärtskärande skrik
När jag är borta så festar den på mitt lik

Hoppar högt
Och river till
Att jag ska fortsätta slåss är det den vill

Rinnande blod
Öppna sår
Tiden då den äntligen fick mig var en solig vår

Blomstrande blad
Och en öppen kista
De sista 60 åren av mitt liv kommer jag att mista

Våta kinder
Snoriga papper
Alla sörjer flickan som inte orkade vara tapper

Ett förlorat liv
En stjärna utan glans
Att ta livet av mig var det bästa som fanns

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!

Måste säga att jag tror att jag känner av effekt av medicinen, jag är mkt mer lättstartad på morgonen/fm än tidigare och har återfått en viss glädje att göra vissa saker. Blir mkt trött fortfarande för jag vet inte vad lagom aktivitet är ännu - när jag väl känner lite energi då kör jag rakt in i kaklet och kraschar så jag märker att jag måste försöka lära känna min kropp på nytt, vad som är lagom och vilken struktur som är passande för mig.

Det som är jobbigt sedan medicinstart för ca en månad sedan är att jag drömmer mkt kaosdrömmar, ex jag och Maken skiljer oss, jag tappar bort barn eller djur, huset brinner osv enligt läkaren är det inget konstigt. Kroppen är inte van att sova (har inte sovit så här bra på flera år, använder fortfarande både lång och kortverkande sömnmediciner) så den fungerar inte riktigt när den går ner i djupsömn, det kommer bli bättre med tiden... hoppas jag för nu är jag lika trött om inte tröttare efter sömn fast på ett annat vis.

Jag har fortfarande svårt att acceptera att Landstingssjukvården har förnekat mig rätten till rätt diagnos så länge, möjligheten att hitta en rytm, mig själv istället gör att pula i mig en massa mediciner för åkommor som egentligen inte finns eller som är sekundär problem. Måste jobba med mig själv att inte fastna i denna bitterhetskänsla och älta att jag ?förlorat? flera år som feldiagnostiserad utan istället försöka börja leva här och nu, ett steg i taget..,

Som de flesta vet så är jag inget fan av vintern alls men det går inte att fascineras av de magiska snö landskapen man kan mötas av.

Idag på morgonpromenaden med hundarna är allt tyst, vitt och det snöar ymnigt, plötsligt reser skogens konung sig bara ett tiotal meter ifrån mig. Han hinner iväg en bra bit innan jag kallat in hundar och fått upp kameran, vi står och tittar på varandra ett bra tag innan han vänder om och går in bland de vita granarna.

Det är fantastiskt med dessa möten i orörd natur...

Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan är min kropp så jäkla känslig, direkt jag minskar på träningen så går jag upp i vikt och det är en mkt känslig punkt för mig. Är verkligen livrädd att börja lägga på mig ett kilo här och ett där så är man tillbaka på tresiffrigt i slutändan och mår skit.

Ska ta det lugnt till efter nyår sedan blir det att skärpa till sig och fokusera på träning, boxningen får mig att må bra därför är det värt att lägga all fokus på den.

Lite skillnad från första året på PGB (Pink Glove Boxing, teknik boxning för tjejer) till nu när jag har tränat 2 år thaiboxning och tappat nästan 30 kg mellan start och nu. Älskar att känna mig stark och smidig för att jag alltid fått lov att kämpa mig till varenda liten cm av idrottsframgångar. Har alltid vart stor och överviktig oavsett hur mkt jag tränat därför tar jag det så oerhört hårt när jag lägger på mig nåt kilo, är verkligen rädd att falla tillbaka i gamla ovanor och tappa kontrollen över vikt och träning.

Andra terminen på PGB

Äntligen för snart en månad sedan vart utredningen klar och resultatet var - solklart fall av ADHD! Jag är snart 41 år och har väntat så länge på denna utredning, det ska tilläggas att jag till slut valde att göra den privat annars skulle jag minst få vänta 18 månader till innan första bedömning hos Öppenvårdspsykiatrin. Det menas alltså att de ska bedöma om jag skall gå visare för utredning så om det skulle ha beslutats för vidare utredning så skulle jag få vänta 18 månader till (fast man har rätt till valfrihetsremiss).

Jag har börjat med Concerta och är uppe i 54 mgbom dagen och nu börjar jag känna en förändring, svårt att förklara och även svårt att hantera den nya känslan i kroppen även om det känns helt rätt. Jag är bara inte van att känna mig ?pigg? och ha lust att höra saker. Samtidigt så har jag svårt att göra något lagomt just nu. Känner mig inspirerad att göra saker men glömmer bort att jag fortfarande ligger back i energi så jag kör slut på mig totalt och det blir inge bra. Det tar nig ett tag att lära känna sig själv och hitta det där lagom...

Samtidigt som jag är då glad att det äntligen är klart och att jag hade rätt, det som jag misstänkt i 15-20 år... men jag har oxå en känsla av bitterhet, tänk om jag hade sluppit vänta i 20 år på rätt diagnos, sluppit alla andra mediciner av olika slag som psykiatrin försökt trycka i mig trots att jag sagt att de inte hjälper mig. Känns som jag tappat flera år av mitt liv som jag kunde ha gjort nåt mkt bättre av än att hela tiden kämpa med mina inre demoner...

Min lilla prins har faktiskt bestämt sig att börja växa lite igen till allas förtjusning. Han har vart så liten och nätt jämt och verkade stanna på att bli liten c ponny. Jag vet att de växer längre än bara ett år men han stannade verkligen av helt men nu är han lika hög som sin mamma på 139 cm så nu bara håller vi tummarna att han fortsätter ända till pappans stl på 155 cm i mankhöjd.

Annars har vi tagit det väldigt lugnt och han har just fått växa till sig. Vi har precis börjat träna med träns och tömkörning men så blev det IS överallt och utan brodd så slår han Bambi med hästlängder. Måste fundera om han redan ska få skor eller hur jag ska göra i vinter... blir det isigt sim förra vintern då kommer jag inte kunna jobba honom överhuvudtaget ??

26/7-17 förlorade jag och Blå kampen mot hans mystiska sjukdom, kl 15:30 fick han gå över Regnbågsbron mot Ina, Peter, Blossom, Charlie, Snärtan, Gylla och Rondo som gnäggande väntade på honom.

Han fick somna in så han inte behövde lida mer. Ett lätt men ändå extremt svårt beslut. Hela mitt väsen skrek att vi skulle försöka ett tag till, pröva ett penicillin till men mitt förnuft tog överhand och det är vår plikt som djurägare att se när stunden är kommen.

Tack Blå Åskhök för de korta men rika sex månader vi fick tillsammans. Sista veckans skapade band, kommer för alltid lämna ett hovavtryck i mitt hjärta. Sov gott älskade vän ??

För Er som är intresserade av det lite mer medicinska kan fortsätta att läsa här:

Tisdag kväll skickades vi hem från Strömsholm eller ja jag fick ett val, endera skulle han stå där och behandlas med penicillin i 10 dagar á 5000kr plus moms/dygn eller så kunde jag ta hem honom om behandla honom hemma. De ansåg pga att febern minskat och han åt tillfredställande så kunde han åka hem. Proverna de tagit visade inget speciellt förutom en infektion och det skulle penicillinet avhjälpa. Blå är fortfarande hängig men de tycker att jag kan ha lite is i magen så penicillinet hinner göra sitt. Jag känner mig osäker och avfärdad.

Sagt och gjort, vi åkte hem tisdag em.

Väl hemma var han piggare än de sista dagarna så han fick gå ute ett tag. När han kom in var han rätt loj igen men tänkte att det berodde på transporten hem och att det blivit mkt för honom.

Onsdag morgon när jag kom ut var han jättehängig, han hade inte ätit och druckit och febern hade stigit över 39 grader igen.

Här händer nästa tråkiga med Strömsholm, jag ringer kl 9 på morgonen och talar om att han är dålig och de lovar att en vetrinär ska ringa upp snart, kl 11 ger jag upp och ringer Mälarkliniken i Sigtuna,Blå har 40,2 i feber vid denna tidpunkt. Deras råd var att åka på en gång så skulle de förbereda hans ankomst. Väl på Mälarkliniken fick vi ett otroligt mottagande (Strömsholm ringde 18 på kvällen och ursäktade sig med att vi hade blivit missade i skiftskarven).

Här började ett dygns intensiv kamp, han sattes på dropp, två olika penicilliner och prover började tas. Prover för "allt", utan nå störreresultat, han hade mkt hög sänka och de neutrofila vita blodkropparna betedde sig underligt. Annars visade det på lindrig anemi, lite höga bilirubin prover men som tidigare nämnt är det troligt att de uppkommit pga några dagars svält. Övriga prover på njurar, hjärta, lever, salter och mineraler, koaguleringsfaktorer mm var inom referensvärden. Det togs prov på bukhinnan som visade mkt lindrig bukhinneinflammation men det bedömdes som ett sekundär problem.

Neurologiska undersökningen både onsdag och torsdag visade total funktion i kranialnerverna och framben men visst neurologiskt bortfall från bogarna och bakåt i form av nedsatt sensibilitets amt ostadiga bakben.

Proven för fästingburna sjukdomar kom tillbaka negativa likaså för andra parasiter, prov för att leta efter herpesvirus för att ev kunna påvisa en hjärnhinneinflammation gav inga resultat.

Vid detta lag har han droppats med 20-25 liter vätska, febern sjunkit men allmäntillståndet försämrats gradvis. Ytterligare medicin för att stabilisera honom sätts in utan resultat, prover kommer tillbaka negativa. Här känner jag att det börjar räcka, frågar veterinärerna vad de ärligt tror om chanserna för överlevnad och de är på mitt spår och säger att det ser mörkt ut. Vi ger det några timmar till, konsulterar Charlie på Agria som även han tycker att det räcker nu.

Så kl 14:30 kopplar jag själv bort all medicin, vi går ut på ängen bakom stallet och pratar en med varandra tills Blå vänder sig mot stallet, det är dags. Han äter ett äpple för första gången på flera dagar, sedan ställer han sig och blundar och väntar lugnt.

Pga det underliga sjukdomsförloppet så bestämmer jag i samråd med alla inblandade att han skall obduceras. Detta av egoistiska skäl men oxå för vetenskapens samt så vill vi se så att det inte finns någon risk eller samband att fler Nokotahästar kan bära på samma sak samt att det inte är något som kan vara sexuellt överförbart pga att han betäckt ston denna sommar.

Preliminärsvaret från obduktionen kom redan vid lunch idag fredag - NADA! De hittar inget avvikande. Så det blir en fördjupad och mer utförlig obduktion där de ska göra massa tvärsnitt, titta på histologi, nerv och blodsystem samt hjärna skall undersökas extra noga. I nuläget tror man att det är något neurologiskt eller neoplastiskt (Neoplasi är en autonom, irreversibel, tumörartad nytillväxt av celler utan fysiologisk funktion. En neoplasi är således en grupp av celler som förlorat sin normala tillväxtreglering, orsaken kan vara en mutation i arvsmassan orsakad av virusinfektion, elektromagnetisk strålning med kort våglängd (till exempel gammastrålning) eller kemikalier).

Kan informera om att de inte fann något som förklarade hans död.

Tack till Er alla som visat er medkänsla och beklagat sorgen. ??