Detta är kärlek....

http://www.youtube.com/watch?v=HjWtRYaxmWM

 /J

Denna har en vän och bekant till mig skrivit men den berör mig lika mycket varje gång, jag hoppas att du inte tar illa upp om den ligger ute, den låg på din förra hemsida och då lånade jag den, säg till om du blir illa berörd...

Han rev sina egna mörka murar för att släppa in en strimma ljus från henne. En porlande bäck av tid har nu runnit förbi och sköljt bort askan av det förgångna, men kvar finns ännu de två...

Hon är ännu ett svagt flämtande ljus som kämpar mot sina egna demoner, hon anar inte hur mycket dess svaga sken gör för honom.

Han vill så gärna svepa in henne i en mantel av sitt mörker för att skydda henne mot all fara men oroas fortfarande av att kväva henne och släcka ljuset.

Inom dem ruvar deras negativa avspeglinger, som var för sig söker svaga länkar i det band de trevande sträcker mot varandra. Så vändr hon sitt ansikte mot henne och ler och för en sekund är lågan klar och ren. Inga spår av förbannelser som tynger henne syns längre.

Tårar av blod faller längs med hans kinder då det skarpa ljuset skär in i mörkret. en smärta då hans ögon egentligen inte klarar av att se lågan i all sin prakt. Men då glädjen över nyvunna styrka är för stor att blundasför, fortsätter han att beskåda hennes skönhet. Han borde skydda sig själv bakom de färgade glas som så länge besådat hans väg. Han borde skydda sig med en arm täckt av det svarta bläck som ristats in för att hylla en gången tid, men istället väljer han att låta ljuset skingra hans rustning av mörker, låter henns sken värma hans kropp och själ och han förbereder sig sedan att bära de ärr som må uppstå.

Han är nu en gestalt av splittrat mörker, formad av de skuggor som skapats av hennes sken. En gestalt som rör vid henne för att försäka sig óm att hon verkligen finns och inte är en illusion, skapad av livet för att håna hans existens. En gestalt som söker efter den kraft som skall få lågan att brinna starkt igen och lysa upp de nätter då stjärnornas gnistrande är för svagt och månen täcks av regntunga moln.

 När lågan sedan återgår till sin vanliga styrka står han kvar. Naken och blind. Hans hjärta slår nu snabbt och i hans sinne rusar minnet av hennes skönhet.

en gång för länge sedan byggde han de mörkaste murar för att stålsätta sig mot den flodvåg av öde som föraktfullt bestämt sig att dränka honom i det som de andra utpekat som hans liv. Av murarna återstår nu bara ruiner ooch vacklandes söker han nu att få uppleva det vackra igen. Nu glöder något inom honom, en vilja att få se henne lysa klart och rent iegn. Ett hopp om att hon aldrig ska behöva besudlas igen.

Med eld och flammor tågade du in i min närhat och förde med dig ditt inre ljus och en varm vind som smekte min kropp och själ. I eldens flammande sken så talade dina ögon ett eget språk med mig och de fick mig att drunkna i deras djup. För ett ögonblick av sekunder fanns bara du och jag och inget annat existerade i den eviga sekunden...

Folk ser mig nog som en social och trevlig tjej. Uppehåller en "normal" fasad. Men känns som om ingen vet att jag egentligen ofta  känner mig väldigt glädjelös, vad är riktig glädje egentligen? Roligt kan man ju ha men genuin glädje vad är det?  Har kommit på att jag tror att jag längtar efter att "försvinna", att slippa tänka och att slippa vara jag iblan orkar jag inte ens umås med mig själv hur skall jag då orka var trevlig mot man och barn? Mitt jobb tar mycket tid och det sliter på krafterna men jag skulle inte byta för allt i världen just nu mot något annat!

Jag har aldrig tyst omkring mig. Och jag menar aldrig. Jag sover med tvn på. Har ofta tvn och datorn på samtidigt. Det som är konstigt är att jag kan få rena raseri utbrottet om radion står på och tuggar för högt, weird? 

Livet har spelat mig många spratt.. låtit mig stå ut med mkt, låtit mig få ta stryk både psykiskt o fysiskt.. Ältandet går in i en frustration till livet och uttrycker till slut bara glädjelöshet, som avslutar värmen inombords och gör oss kraftlösa och utan medel.

Känner mig ganska splittrad just nu och irreterad....

/J

På tisdagen deena vecka skulle vi köra sonen till tåget för han skulle åka till en kompis i sandviken. När vi står på perongen ringer våran granne och frågar om vi har en liten vit hund i pensionatet? - Ja svarar jag fast vi har två, o säger hon det springer en sådan lös här. Jag ber henne åka ner till mig och titta. Hon ringer efter en stund och meddelar att det är ett hål i burgallret och att det saknas en hund. Ok han har ÄTIT sig ut!

Det var som att dra bort mattan under fötterna, vad gör man nu? Efter ringt polisen bar det iväg och leta och det gjorde vi sedan under hela dagen ich större delen av natten. Hunden skymtades vid ett par tillfällen men på långt håll. Hela byn som vi bor i angagerade sig ocg var ut och letade (speciellt tack till Lena, Rosie och Marit som la ner många timmar på detta projekt.), varje barn hade godis i fickan och koppel på pakethålleren.

På tisdagkvällen var han som bortblåst och vi började tappa hoppet men på  onsdag morgon klockan sex ringer telefonen att de sett honom och vi upp och iväg igen. Denna gången har vi också turen att få se honom och han passerar påp ca 1 meters avstånd ifrån mig men är inte ett dugg intresserad av att komma fram. Följer efter ytterligare ett par timmar men sedan är han borta. Under dagen kommer det rapporter att folk har sett honom på ollika platser och vi far hit och dit men vi har ingen tur.

Vid detta lag är det dags att ringa hundägarna och berätta vad som hänt, polis och radio var redan informerade. Familjen och familjens anhöriga tog det hela med ro  och det gjorde att en stor sten lyftes från mitt hjärta.

Sedan helt plötsligt är han helt borta för att senare på eftermiddagen visa sig vid ett flertal tillfällen ganska närma vårat hus. Anhöriga till familjen kom och ropade lite men inget större genommbrott.. På kvällen var han helt borta och hoppet svek oss än en gång, men halvs sju torsdag morgon var det dags igen, telefonen ringde igen och de sa att hunden låg på verandan mitt emot vårat hus. Vi gick dit och han låg där helt stilla och lungt så nu var det bara att fånga honom Ni skall veta vad lycklig jag är nu och vilken trötthet som slog till när alla spänningar släppte.

Matte och Husse vart också väldigt glada och att allt löst sig till det bästa.

Nu väntar besök av mina bästa klasskamrater från när vi lästa till sjuksköterskor. Vi har så trevligt när vi träffas men det är alldeles för sällan.

*/'J

ADHD, är det ett problem? Problemen ligger hos betraktaren, hinder finns bara i miljön. Tänk om alla med ADHD och liknande diagnoser istället bemöttes som människor och jämlikar med ett lite annorlunda sätt att leva på istället för att bli bemötta som om de vore en diagnos? Eller än värre som att man hittar på sina symptom och om man bara skärper sig lite skall man se att allt blir bra....

Fortsättning följer...

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.6660681

Hittade denna bloggare genom en nyfunnen gammal vän. Jag har inte hunnit läst allt vad han skrivit men han skrämmer mig, snacka om att tro att man vet bäst, eller?

Snälla är det någon som orkar läsa vad han skriver och kommentera det, är jag på helt fel spår med mina barn och tankar eller är denna man mycket sjuk (sorry  Mirhepo om du skulle se detta men som sagt kan man väl ha olika åsikter).

/J

Regn regn regn, det är svårt att hålla humöret på topp i detta jävla väder. Någon gång måste det väl ta slut,eller?

Ja ja sluta gnälla nu. Jag och Staffan är tacksamma för alla er som kommer till oss på midsommar, hugger i med alla olika sysslor för att allt skall bli klart snabbare på gården för att vi skall få mer tid att umgås med varandra.

Dagen började ju med spöregn som vanligt. Vi passade på att flytta fåren och rastade alla hundar, fixade lite i stallet och sedan gick vi in för att ta oss en "power nap" innan gästerna skulle komma. I år blev vi totalt 6 vuxna, 3 tonåringar och 5 barn, alltså totalt 14 st. Det lustiga är att våra 2 sommar grannar är här och i det närmaste huset var de 22 st och i nästa 14 st som vi. Så på tre hus lyckades vi få ihop 50 st personer i ösregn men alla hade glada miner.

Det var rätt svårt att komma igång men eftersom regnet avtog steg glädjen och vi kunde skjuta lerduvor som vi planerat. Tack Johan för att du släpade med dig allt. Det var riktigt roligt och man blir ju lite trissad när man träffar och det gjorde jag både stilla mål och flygande duvor. Lite stolt är jag faktiskt. Staffan lyckades ta ett snyggve kort på mig, kolla röken... Jag skulle aldrig kunna skjuta på något levande tror jag men detta är som sagt skit kul.

När de flesta prövat både hagelbössan ocgh 22:an så var det dags att gå in, snygga till oss och påbörja maten. Måste ge en eloge till alla barnen som lekt oavbrutet hela dagen utan minsta lilla gnäll.

Grillat kött, korv, fisk, kokt potatis, potatissallad, bea sås och sallad i flera olika utföranden. Bröd, smör och ost samt lite att dricka. Just på den fronten vart det mycket sparsamt... Vet inte om man håller på att bli gammal eller vad det är, visst skall man alltid dricka sparsamt och för er som föjlt min blogg så kanske ni förstår vad jag anser och nedsupna, dumdristiga fyllon som gör bort sig men det fallar sig naturligt just nu att alla dricker med måtta och hjälper varandra så ingen i kläm, ingen mår dåligt, inga sura miner och inga kräkor, visst är det skönt med midsommar ;)

Jordgubbar och grädde mitt i natten sedan god natt så allt var mycket trevligt, men min absoluta favorit när vi träffas så här är just morgonen efteråt. Jag verkligen älskar storfrukostarna som vi gör, men det i sig är ju lite konstigt med tanke på att jag aldrig annars äter frukost! Bröd, ägg i olika former, skinka, juice, gröt, fil och flingor, kaffe, the, pannkakor, bacon, potatissallad ja det mesta man kan tänka sig, det är bara så gott och mysigt att sitta ner och äta tillsammans...

Tack till er som var här hoppas vi ses snart!

Ja nu är vi äntligen på plats efter en hystrisk förberedelse. Har haft så sjukt mycker jobb hemma så att jag har inte hunnit, serva, smörja eller på något annat sätt tagit hand om hojarna innan vi gav oss iväg på läger.

Mötte upp Ronjas kompisar Elin och Hanna samt deras pappa i Hedemora sedan begav vi oss av mot Barkabybanan i Stockholm. När vi passerad Enköping öppnade himlen sig och allt regn i världen föll ner över oss.

Väl framme efter lite snurrande runt på DN och Expressens industriområde så kom vi till Barkabybanan. Det hade samlats en skara åkare och vi väntade på en hel del till. Själva klubbstugan som vi skulle bo i var ganska sunkig och det fanns bara ute dass. Med tanke på väder och vind så gick en och annan tanke igenom huvudet hur detta skulle sluta.

När alla hade dykt upp och anmälningarna var klara fick vi lite praktiskt information. Efter följde ett yeoripass om uppladdning, kost och vikten av att äta efter träning, tävling. Nivån på denna föreläsning passade inte våra minsta deltagare, Ronja såg ut som ett frågetecken den största delen av tiden men det är väl svårt att lägga nivån så det passar alla. Efter detta var det dags att ta på sig stor stövlarna som vi inte hade med oss och knalla ut på banan och titta på den, jäklar vilken lera! Denna bana är tydligen stenhård när det är torrt ute men nu när det regnat spå mycket var det rena lervällingen, skorna sög sig fast så vi kunde inte gå hela banan. Hmm detta blir en bra början tänkte jag, lervälling, halt och jäkligt första gången man skall ge sig ut på banan på 10-12 år.

Vi fick korvstroganoff till kvällsmat, den var jättegod fktiskt. Sedan var det dags att försöka få barnen att lugna ner sig om få ner dem på luftmadrasserna. Ronja var faktiskt duktig, jag hade gjort ett smart drag och bäddat åt oss i ett hörn och dragit en liten bärnk för så det blev ett litet kryp in. Så nu delade vi rum med en siså där 10-12 st till plus en hel hög med utrustning.

Morgonen därpå var det dags för frukost, regnet öser fortfarande ner... lasta av, plocka fram all utrustning samt få upp Ronja ur sängen. Vi åt, klädde på oss för att sedan till min fasa ge oss ut på en jogging runda iför nästan all utrustning, jag med min kondis var helt slut när vi kom tillbaka. På med hjälm och stövlar, fram med goggelsen och ut på banan. Vi fick fri åka ett tag sedan delade de in oss i tre grupper. Grupp 1 för nybörjare, grupp 2 för någorlunda och grupp 3 för riktigt duktiga, och "lilla" jag fick faktiskt åka i grupp 2! Vi tränade mycket på kurvtagning under dagen, det var alldeles för geggigt för att köra någon teknik bana. Vid lunch var cyklarna så skitiga så vi var tvungna att spola av dem för att kunna åka igen efter lunchen. Vi var också redigt blöta redan nu men det har varit skitkul!

Under åkpass tränade vi backar, det fanns en backe som kallades djävulsbacken och när jag kom upp på krönet så förstod jag verkligen varför, JÄVLAR rent ut sagt var min första tanke när jag stod där, hur i helvete skall jag ta mig ner!? Det var skitbrant verkligen, men med ettan i motorbromsade jag mig ner och det gick =) men det var tufft. Jag och den backen blev inte riktigt vänner under hela dagen faktiskt.

Efter detta körpass vart det kämpigt. Hojarna skulle tvättas, Ronja behövde rena och torra kläder, crosskkläderna sprutades med brandslang och packades ner i sopsäckar, hojarna skulle lastas och allt plockas ihop för nu skulle vi flyttas oss till Arlanda crossbana och där finns riktiga toaletter och DUSCH!.

Fortsättning och bilder kommer...