De flesta av mina närmare vänner vet att jag är uppvuxen med min mormor och morfar sedan tio års ålder på grund av att min mamma gick bort i lungcancer då och min pappa inte kunde ta hand om mig av olika anledningar denna tid. Tiden innan mammas sjukdom, alltså mina första 7 år är ganska suddiga och förträngda men en del minnen finns. Min mamma vả ung när hon fick mig så när jag var i 5-7 års ålder var hon och hennes vänner i 20-25 års åldern. Min pappa fanns inte med i bilden så mycket och den man som fanns i våra liv var min morfar samt en vän till min mamma. Jag var hemskt förtjust i denna kille när jag var liten och han utstrålade för mig en trygghet, det skall tilläggas att denna kille vả som sagt i 20 års åldern då men för mig var han tryggheten själv. Jag vet att jag alltid var glad när han kom hem hem till oss men jag vågade inte visa det så det framstod nog inte så att jag verkade speciellt överlycklig över hans besök.

Under alla år som gått har jag lagt locket på om min uppväxt och förträngt det mestamen under de senaste åren har jag börjat titta lite bakåt. Mest för att kunna bearbeta saker och få värdiga avslut.

Under hela tiden har denna killes namn hängt kvar bak i minnet men jag har aldrig gjort något av det tills idag, jag sökte på Facebook och pling där fanns några namn som stämde men en bild fångade dỉekt min blick, det måste vara han. Jag tvekade ett tag men skickade sedan iväg ett kort meddelande och efter två timmar kom svaret, det var han och visst kom han ihåg både min mamma och mig!!! På något sätt var det bara så skönt att någon kom ihåg henne och vet vad vi gick igenom, jag vet inte vart jag vill komma med denna nygammla vänskap men det känns bara så bra. Vi chattade lite om ditten och datten, berättade vad vi gör idag mm mm.

Det som slog mig är att denna man är 48 år idag, alltså bara 13 år äldre än vad jag är, jag har barn som är dubbelt så gammla som hans son! Idag skulle vi kunna umgås som vilka vänner som helst men på den tiden var han den stora manliga förebilden som var så vuẽn och stabil, vist är det konstigt vad åldern har olika betydelse under olika delar av vårat liv. Jag är glad att jag funnit honom men jag vet inte vad det kommer leda till, men one step at the time...

BAD, ja det kan man väl kalla det hela, det ärju så att jag och maken har planerat en fest under en längre tid, anledningen är att jag fyllẻ 35 år om någon vecka. Detta är verkligen något jag sett fram emot och vi har varit så peppade. Lokal bokad, dj, underhållning av hög klass mm mm även bokade, visst skulle det komma kosta en del men det hade vi räknat med och det vả ok tills.... Våran jävla ekonomi havererade helt denna vecka! Det började med att våran panna för uppvärming har tagit semester/sagt upp sig och inte alls vill värma upp varken hus eller pensionat. Detta kom att visa sig att det var mycket mer allvarligt än vad vi räknat med och det kommer bli dyrt samtidigt så har försäkringskassan bestämt att jag inte skall få någon sjukpenning för de två veckor jag var sjuk i julas, Varför? Enligt dem har jag inte deklarerat på tre år och därför skall jag inte ha någon rätt till sjukpenning. Jag fattar verkligen inte, jag får hjälp av LRF konsult att deklarera på grund av att jag har företag och jag hả fått tillbaka pengar under de senaste 5 åren, hur kan det då vara möjligt att jag inte deklarerat?

På grund av allt detta trassel bestämde vi oss idag för det tråkiga beslutet att avboka och ställa in min fest. Detta på grund av ekonomins osäkra framtid för de kommande månaderna. Fast jag är jäkligt bitter och ledsen över det beslutet så måste man vara realist och se till familj och hem i första hand. Visst kundevi ha gjort något halvdant av det hela men det var inte det vi ville och jag vet att jag kommer bli besviken på mig själv i efterhand så därför ställer vi in helt och hållet och satsar på att komma igen i sommar.