Jag kan inte låta bli att le åt alla förväntansfulla sex och sju åringar som börjat skolan nu de senaste dagarna, känslan av att ha blivit stor. Många föräldrar är nog oxå lättade att dagistiden är över men en del känner sorg över att deras minsting har blivit stor och en era i livet är slut för alltid. Många somrar när barnen var yngre kände jag att jag längtade tillbaka till skolårets schema och rutiner, barnen mådde absolut bäst när allt var som det alltid varit. Nog var det jobbigt att strida för deras rättigheter även då men på något sätt så hade jag fortfarande tilltro till skolväsendet.


Denna gång, inför denna termins start har jag enbart känt ångest, det började ca två veckor före det var dags och jag märkte att ju närmare vi kom den 20 augusti ju mer irriterad och rastlös blev jag. Det började växa en klump i magen på mig medan det kändes som mitt hjärta blev tyngre och tyngre för varje dag som gick. Varför? Jo mina barn passar inte in i skolans stereotypa värld, de har speciella behov men dessa schasas ofta under mattan och det låtsats som om de inte finns för de kostar pengar och någon måste engagera sig och ta hand om det hela.

Min son Oliver har ADHD av kombinerad art, han har även autistiska drag som troligen kommer att bli klassade som Aspergers syndrom (han är under utredning just nu, igen...), han är oxå till 95 % säkerhet även dyslektiker (även detta under utredning). Oliver hade hjälp av en assistent från förskoleklass till sista terminen i sexan, då avvecklades hon pga att han började bli stor nu och på högstadiet kunde vi inte räkna med att han skulle kunna uppta en resurs helt själv det var inte hållbart ur den ekonomiska aspekten.

Han kan inte skriva sitt för och efternamn med rätt bokstäver (han blandar stora och små bokstäver samt har mkt svårt att stava) och har just börjat åttonde klass, det som är mkt konstigt är att skolan i sig själv har aldrig påpekat att han har problem med skrivandet. De säger att han är sen och att hans handstil är slarvig men de har aldrig, föreslagit att man skulle titta närmare på det hela eller faktiskt påtalat att det inte är normalt för en åttonde klassare att inte kunna skriva sitt eget namn när allt annat skall vara så jävla lika för alla. I sitt första betyg var han underkänd i sju ämnen men han hade 98% närvaro i skolan, ingen tyckte det var konstigt... Ingen har signalerat över huvudtaget sedan han började högstadiet att det kanske inte står helt rätt till med hans inlärning. Vi har påpekat, bett, bönat, skrikigt, gråtit och hotat oss igenom hans första år för att hans skolgång skall vara anpassad efter hans förutsättningar. Problemet är att han har högt IQ och det syns inte på honom att han är handikappad och då är man inte handikappad. Det som förvånar mig är att än idag finns det så lite kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och behoven dessa barn har.

Min dotter har oxå ADHD av kombinerad art samt en bekräftad Aspergers diagnos. Hon är troligen oxå dyslektiker. Hennes stora problem är att tolka intrycken runt om henne, hon förstår sig inte på världen. Alla dess outtalade regler, ironi och alla ramar hur saker och ting skall göras på just det sättet. Hon har mkt jobbigt med folkmassor på ex bussar och är livrädd att göra fel, säga fel eller utmärk sig så folk tittar på henne. Det syns inte på nåt sätt han hon har ett dubbelt/trippelt handikapp och därför finns det inte. Skolan eller rättare viss personal på skolan där hon gick låg och mellanstadiet försökte mkt bra i omgångar att tillgodose hennes behov tyvärr var inte alltid rektor och andra bestämmande personer med på samma linje. Det beslutades hastigt vid nyår sista terminen i sexan att hon skulle byta skola pga att hennes dåvarande skola hade kört fast, det kändes som de jobbade i sirap och allt stod stilla, de hade inget mer att erbjuda henne. Vi flyttade henne och på de två terminer hon nu gått på den nya skolan har hon blomstrat, utvecklingen är enorm, hennes självförtroende har ökat, hon har vänner och hennes betyg går bara uppåt. Visst har vi fortfarande problem, stora sådana inom vissa områden men det är väldigt konstigt att det kan skilja sig så mkt mellan olika skolor i samma skoldistrikt. Kunde jag skulle jag även flytta Oliver till samma skola som henne men just nu fungerar det inte av olika anledningar så vi får kämpa på.

/J

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rovdjur Vassa klor Snabba steg När jag står mitt emot den blir jag bara feg Lysande ögon Hjärtskärande skrik När jag är borta så festar den på mitt lik Hoppar högt Och river till Att jag ska fortsätta slåss är det den vill ...

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!Måste säga att jag tror...

Som de flesta vet så är jag inget fan av vintern alls men det går inte att fascineras av de magiska snö landskapen man kan mötas av. Idag på morgonpromenaden med hundarna är allt tyst, vitt och det snöar ymnigt, plötsligt reser skogens konung sig ...

Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan ...