Sista tiden har varit förbannat tung på alla sätt och vis, ja jag gnäller igen men det är en ventil som lättar på trycket en liten stund i alla fall. Det som alla har sagt i åratal hände till slut med buller och brak. Nu har det gått en liten tid in all röra och vissa dagar kan jag sortera och reflektera över vad som händer. Att jag väljer att skriva ganska öppet just nu beror på att jag vill på något sätt förklara mig för vänner och bekanta som jag stänger dörren för, inte svarar i telefon och gömmer mig för i största allmänhet.

Det tokiga började efter en superskönt vecka i Turkiet med en mkt god vän, allt var lugnt, varmt och alldeles superskönt att slippa stressiga tankar, tider och måsten, men kroppen slappnade av och sedan sakta kom andra tankar och reflektioner till mig men ändå tyckte jag att det kändes ok men när vi kom hem och vardagen med jobb, företag, tonåringar och ekonomi slog emot mig var det som om någon kastat 10 års influensa symptom på mig på samma gång samtidigt som en känsla av att ALLA verkligen stirrade på mig och tänkte FAN vilken misslyckad människa-ett faktum, betongväggen hade till slut satt totalstopp för det tåg som kört alldeles för fort för länge och skenat de sista tre åren...

Efter två veckors töcken med frossa, kräkningar, tårar, apati lyckades jag ta mig samman och inse att jag är sjuk och detta kommer jag inte kunna hantera själv och tog mig iväg till mina två husläkare och kom hem med diagnos stressrelaterad utmattnings depression... Jaha ja vad betyder det då?, väggen vart högre, mörkare och hotfullare. Det innebär att det är dags att ta hand om sig själv, fundera över det som är viktigt och vad som tar min energi i onödan och vila, vila och vila. Detta i själva verket skapade ännu mera stress, otillräcklighet, skam, skuld och känslan av att inte vara värd någonting.

Det var superjobbigt att ringa till jobbet och sjukskriva sig, jag har ju bara jobbat knappt i åtta månader på avdelningen och jag trivs på jobbet, mina arbetskamrater på natten är toppen och hjälpsamma men jag orkar inte, kan inte och törs inte jobba med små förtidigt födda barn i det skick jag är i nu... Men detta vart ett enormt skuld och skambelagt moment att höra av sig till chefen och säga att jag blir hemma på obestämd framtid, jag har fortfarande nu fem veckor senare inte orkat träffa henne öga mot öga.

Jag förstår ju någonstans i bakhuvudet att detta kommer jag inte klara av själv men HUR I HELA HEL...E ska jag klara av att ringa runt, ta hjälp mm mm när jag inte kan svara i mobilen när ens vänner ringer, handla och ta mig själv till duschen? Efter tre veckors panikångest för exakt allting började stressnivån att gå ner lite så jag har lyckats komma iväg till Dr .... flera gånger, fått medicin som skall hjälpa mig att tända ljuset igen och även bokat tid för KBT terapi men inte kommit igång riktigt.

Det är lite lättare nu på dagarna här hemma OM INTE något händer som avviker från den helt oplanerade vardagen så som en oväntad räkning, besök, telefonsamtal, minusgrader ute mm mm så då förstår ni att det är rätt rörigt och labilt fortfarande.

Att jag överhuvud taget har klarat detta är på grund av min högt älskade make, det känns klyschigt och lite tonårsaktigt att på detta sätt försöka förklara för honom och alla andra vad han betyder för mig. Jag kan inte sätta ord på hur viktig han är i mitt liv, hur tacksam jag är att du ställer mat på bordet, tar hand om barnen och mig. Tröstar, håller om utan att ställa en massa onödiga frågor och utan krav. Jag vet att det är tufft för dig, jag vet att du vill kunna sätta på dig fixarkepsen och lösa alla problem och att du känner dig otillräcklig när du inte kan få mig på bra humör men du måste förstå att utan dig hade det inte varit något kvar av mig, jag hade varit ett vrak, ingen maka, mor och tiden hade nog stannat när mitt huvud fastnat i betongväggens klor. Det finns en rädsla, skam och skuld även här, att jag inte orkar, ligger i soffan, sover, blir nästan matad och använder energin till att orka få dagen att gå, utan dig hade de första veckorna i denna svarta period varit outhärdliga, jag hoppas verkligen att du vet det fast jag säger det för sällan och att de tre orden jag älskar dig verkar otillräckliga i denna situation.

Djuren är som balsam för själen, hur än det är skulle jag aldrig kunna göra mina och andras djur orätt, det är jobbigt, nästan omöjligt att ta sig ut i stallet ibland men en varm mule, en spinnande katt och en stor blöt rottisnos gör att man känner kravlös kärlek. Jag älskar djur och de är fantastiska på att känna av hur man mår och anpassa sig efter det än om de kan bli fundersamma på varför matte är ledsen.

Några veckor har som sagt gått nu och jag känner en viss lättnad och jag har hittat ett nytt andningshål som jag inte trodde skulle ha en sådan stor inverkan eller säger man påverkan på mig. Det är boxning och en speciell variant av boxning som kallas Pinkglovesboxing. Ska berätta lite mer om det i nästa inlägg.


(På bilden är jag och maken samt govännen Björn på väg hem från Ungern och våra toppenvänner Peter och Anna som saknas i mitt liv just nu)

/J

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Rovdjur Vassa klor Snabba steg När jag står mitt emot den blir jag bara feg Lysande ögon Hjärtskärande skrik När jag är borta så festar den på mitt lik Hoppar högt Och river till Att jag ska fortsätta slåss är det den vill ...

Jag har nog hittat en av de bättre läkarna som går att få tag på (är dock privat), dosen av Concerta skulle höjas om sju dagar om allt känns bra vid utvärdering så idag ringde dr för det har gått sju dagar idag, det är service!Måste säga att jag tror...

Som de flesta vet så är jag inget fan av vintern alls men det går inte att fascineras av de magiska snö landskapen man kan mötas av. Idag på morgonpromenaden med hundarna är allt tyst, vitt och det snöar ymnigt, plötsligt reser skogens konung sig ...

Har ett litet juluppehåll nu i träningen. Fet har gått superbra att träna från aug till mitten av nov då hände nåt, jag vart jättetrött, yr och orkeslös. Kan säker bero på många saker men jag blir så frustrerad när jag inte orkar det jag vill. Sedan ...