Ja jag fortsätter väl på temat ADHD ett tag för vi är inne i en sådan period nu. Bristningsgränsen har varit nära ett tag så vi har ännu en gång fått vända oss till socialen för avlastning för barnen. Det är inte bara vi som behöver det, de behöver också vara i från varandra.

Så sagt och gjort nu rullar det på igen men tycker att vi har haft en god kontakt med handläggaren denna gång. Iag dök det in en lunta på ca 10 sidor och nu när jag läst igenom allt så står det; BEVILJAT BISTÅND jml KAP 4 § 1 SoL i form av kontaktfamilj!!! JIPPI!!!

Nu tror ni väl att jag blivit alldeles tokig men ni ska veta hur skönt det känns att vi och framför allt barnen skall få var i fred på varsitt håll en till två gånger i månaden. Om det blir som vi nu hoppas kommer de få det toppen i sina "nya" familjer. TACK till er, (vill inte hänga ut erat namn här) men mina ord är inte nog hoppas ni vet vad detta betyder för oss.

I och med detta hoppas jag att jag och maken skall få möjlighet att jobba på vårat sargade äktenskap eller rättare sagt förslitna kanske man skall säga.

Hoppas på att ljuset i tunneln skall visa sig =)

/J

Vill bara förtydliga vad ADHD  är. I våran familj är två diagnostiserade och en väntar på utredning den fjärde och sista är nog inte heller riktigt riktig ;)  Kärnsymtomen vid ADHD

Barn, ungdomar och vuxna med ADHD utgör en mycket heterogen grupp. Deras problem kan ha olika tyngdpunkt och svårighetsgrad och variera under olika perioder från barndomen upp till vuxen ålder. Personliga förutsättningar och omgivningsfaktorer har stor inverkan på förloppet och avgör vilka konsekvenser de grundläggande svårigheterna får. Kärnsymtomen vid ADHD är, som tidigare nämnts, uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet. Dessa kan förekomma var för sig eller i kombinationer. Vid DAMP tillkommer problem med motorikkontroll och perception. Diagnoskriterierna i DSM-IV är mycket stränga för att förhindra att man definierar normaltillstånd som funktionshinder. För att symtomen när det gäller barn ska definieras som ADHD krävs betydande svårigheter som avviker markant från vad man kan förvänta sig utifrån barnets ålder. Det ska röra sig om svårigheter som debuterat tidigt, före sju års ålder, och som är varaktiga och bestående. De ska vara framträdande i flera olika situationer och förorsaka så stora svårigheter att det är berättigat att tala om ett funktionshinder. När det gäller barn ska minst 6 av 9 väl definierade symtom på antingen uppmärksamhetsproblem eller hyperaktivitet/impulsivitet vara uppfyllda. Många har problem inom båda dimensionerna. När det gäller vuxna anser många forskare att det bör räcka med att 4–5 av diagnoskriterierna är uppfyllda.

Uppmärksamhetsproblem

Uppmärksamhetsproblemen vid ADHD kan ta sig många olika uttryck. Barnet eller den vuxne verkar inte höra på vad andra säger ens vid direkt tilltal, kan ha svårt att uppfatta instruktioner, är allmänt slarvig, kommer inte igång med uppgifter, tröttnar fort, avslutar inte vad man påbörjat, är oorganiserad, verkar splittrad och disträ, glömmer och tappar bort saker, tappar tråden när hon ska berätta, fastnar i ovidkommande detaljer etc. Detta kan göra ett allmänt splittrat, okoncentrerat och förvirrat intryck. Hos en del tar sig uppmärksamhetsstörningarna framförallt uttryck i att de lätt störs av saker som händer i omgivningen som de inte kan avskärma sig från. Hos andra verkar det snarare som om de söker stimulans utifrån för att de blir ovanligt fort uttråkade. Om inte uppgiften är tillräckligt spännande och motiverande kan de inte betvinga impulsen att göra något mer spännande istället. Karakteristiskt för de flesta med ADHD är en bristande uthållighet och svårighet att mobilisera energi för att genomföra en uppgift, i synnerhet om denna är tråkig och enahanda och inte ger direkt behovstillfredsställelse. Förmågan att rikta uppmärksamheten på det väsentliga och sortera bort det som är oväsentligt samt att fördela uppmärksamheten på ett ändamålsenligt sätt är ofta också nedsatt.

Impulsivitet och överaktivitet

De personer med ADHD som tillhör den impulsiva/ överaktiva gruppen brukar beskrivas som extremt handlingsbenägna. De kan inte låta bli att reagera på stort som smått och de reagerar dessutom ofta utan reflektion och eftertanke. Precis som hos det lilla barnet styrs beteendet av utifrån kommande stimuli och impulser för stunden och inte, som hos den mer mogna människan, inifrån genom överväganden, tankar, planer och intentioner. Följden kan bli oöverlagda beslut och ibland alltför spontana reaktioner vars följder man inte är beredd på. Nuet och det mest påtagliga för stunden tar överhanden och livet kommer därför att präglas av kortsiktighet, planlöshet och bristande målinriktning. Man söker omedelbar behovstillfredsställelse utifrån motivationen för stunden hellre än att verka mot långsiktiga mål. Man har ofta svårt att tåla motgångar eller hinder. Impulsiviteten innebär ofta att man reagerar på ett överdrivet emotionellt sätt och ibland kan ha svårt att kontrollera sina affekter. Man har svårt att stanna upp och lyssna in andra människor och detta påverkar naturligtvis samvaron och samspelet med andra. Ibland tar sig impulsiviteten uttryck i att man har svårt att styra och planera sina rörelser vilket medför en motorisk klumpighet och ett yvigt rörelsemönster. Impulsiviteten blir mer påtaglig i situationer som är ostrukturerade, om uppgiften kräver mycket egen reflektion och eftertanke, om det saknas yttre styrning och tydliga mål och belöningar.

Överaktiviteten ansågs länge vara det mest framträdande draget vid ADHD. Det som förr beskrevs som överaktivitet eller hyperaktivitet brukar numera snarare betraktas som en svårighet att finna lämplig aktivitetsnivå i förhållande till vad en uppgift kräver. Aktivitetsnivån blir antingen för hög eller för låg. Detta hänger nära samman med impulsiviteten. Personen far runt på ett planlöst sätt, kan inte sitta still, är splittrad och uppvarvad för att i nästa stund verka helt utbränd på energi och bli passiv och nästan apatisk. Motivationen spelar en avgörande roll. Den påtagliga motoriska överaktiviteten som är vanlig hos mindre barn, avtar ofta med åldern. Hos den vuxne kan den emellertid ta sig andra uttryck som att man är otålig och rastlös, att man alltid behöver vara sysselsatt med något, att man har svårt att varva ner, trummar med fingrarna, ständigt tuggar tuggummi, har svårt att sova och så vidare.

Tillkommande problem

Det är ovanligt att de ovan beskrivna kärnsymtomen vid ADHD förekommer ensamma. Barn, ungdomar och vuxna med ADHD har ofta också en rad andra problem som hänger ihop med detta funktionshinder. Dit hör, förutom motoriska och perceptuella svårigheter som vid DAMP, också språkliga svårigheter, kognitiva problem, inlärningsproblem/ dyslexi, svårigheter i samspelet med andra, sociala beteendeproblem som trots och uppförandestörning, sviktande självkänsla, ängslan, ångest och depression. Närbesläktade diagnoser som Tourettes syndrom och Aspergers syndrom eller andra autismliknande svårigheter förekommer också relativt ofta. Ju fler tillkommande svårigheter, desto allvarligare blir naturligtvis funktionshindret. Många av de tillkommande problemen går emellertid att undvika eller begränsa effekterna av om omgivningen förstår hur personen med ADHD fungerar och kan anpassa krav och förväntningar till detta.

Orsaker

Forskare som är insatta i området är numera överens om att ADHD är ett neurobiologiskt funktionshinder. All tillgänglig seriös forskning tyder på att biologiska faktorer är avgörande för uppkomsten av ADHD och att ärftlighet spelar en stor roll i detta sammanhang. Olika riskfaktorer och påfrestningar under graviditet och förlossning kan också spela roll. Vetenskapliga studier har visat att man kan se olika avvikelser i hjärnans funktion hos personer med ADHD. Den gemensamma nämnaren är störningar i impulsöverföringen i de delar som styr uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Biokemiska förklaringsmodeller till detta, som framförallt handlar om dopaminförsörjningen i hjärnan, är de för närvarande mest aktuella. Detta stämmer väl med de neuropsykologiska förklaringsmodeller som på senare tid lanserats. Man antar där att svårigheterna kan förklaras som brister i exekutiva funktioner, det vill säga de processer i hjärnan som svarar för planering, organisation, samordning, impulsreglering m.m

Också brister i det så kallade arbetsminnet hör hit. Arbetsminnet svarar, enkelt uttryckt, för förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt och att kunna använda tidigare erfarenheter för att förstå nya situationer som vägledning för handlandet. Det finns inga belägg för att psykosociala faktorer såsom dålig uppfostran, brister i familjefunktion, stress, traumatiska händelser, miljöfaktorer eller dylikt skulle kunna förklara uppkomsten av ADHD. Däremot har sådana faktorer stor betydelse för hur allvarliga konsekvenser funktionshindret får. En förstående, anpassad och stödjande omgivning kan förhindra att funktionshindret utvecklas till ett allvarligt handikapp.

Diagnostik, stöd och behandling

Det finns inget enkelt test som kan ge svar på om en individ har ADHD eller ej. För att avgöra om en person har ADHD krävs att en noggrann utredning görs där man samlar information från olika källor samt värdera och drar rätt slutsatser av denna. När det gäller barn innebär detta intervjuer med föräldrarna och ibland barnet självt, information från förskole- och skolpersonal, frågeformulär, psykologiska testningar och bedömningar samt medicinsk undersökning. Diagnostiseringen av vuxna kräver att man både bedömer den aktuella situationen och symtom under barndom och uppväxt.

Utredningen är ett teamarbete där främst psykolog, läkare och pedagog medverkar. Andra yrkesgrupper kan ibland också behövas såsom logoped, sjukgymnast och arbetsterapeut. Alternativa förklaringar till symtomen måste kunna uteslutas och det är viktigt att också uppmärksamma tillkommande svårigheter. Det främsta syftet med utredningen och diagnostiseringen är att skapa förståelse för barnets, den unges eller den vuxnes förutsättningar och därigenom lägga grunden för ett adekvat bemötande från omgivningen. En klargörande information om vad funktionshindret och eventuella tillkommande svårigheter innebär är grundläggande. Sådan information bör ges i direkt anslutning till utredningen och sedan återkommande vid behov till barnet, ungdomen eller den vuxne själv och till föräldrar, andra familjemedlemmar, partner, lärare, arbetskamrater och andra närstående.

Råd om bemötande och förhållningssätt som kan underlätta vardagen har också stor betydelse. Personer med ADHD behöver en väl strukturerad vardag präglad av tydlighet, förutsägbarhet och åskådlighet. I umgänget är det viktigt att uttrycka sig kortfattat, enkelt, entydigt och konkret, att inte moralisera och att ge tät och påtaglig feedback. Klart uttryckta förväntningar, gränser och konsekvenser underlättar.  Typiska problemsituationer kan många gånger undvikas om man är tillräckligt förutseende. Hänsyn behöver tas till den bristande uthålligheten och beroendet av motivation. Samband och sammanhang kan behöva förklaras och åskådliggöras. Krav och förväntningar behöver anpassas och miljön tillrättaläggas så att man undviker ständig stress och överbelastning.

Vägar förbi svårigheter och kompensatoriska förmågor behöver uppmuntras och utvecklas. Tekniska hjälpmedel som handdator, bandspelare och minneshjälpmedel kan underlätta. När det gäller behandling finns ingen metod som direkt botar funktionshindret men däremot finns erfarenhet av verkningsfulla metoder för att begränsa symtomen och förhindra tillkommande svårigheter. Att utveckla färdigheter och förmågor samt lära såväl personen med ADHD själv som omgivningen att hantera problemen är viktigt. Det som visat sig mest effektivt är så kallad multimodal behandling som innebär att man kombinerar psykosociala interventioner med medicin. När det gäller barn innebär de psykosociala interventionerna i regel en kombination av föräldrautbildning, insatser i skolan
– bland annat genom handledning till lärare och anpassning av klassrumsmiljön- och insatser direkt till barnet i form av social färdighetsträning och övning i problemlösning. Insatserna utgår från beteendemodifierande tekniker.

Medicineringen består av behandling med centralstimulerande medel i mycket låga doser. Mängder av studier har visat att det har synnerligen god effekt på kärnsymtomen vid ADHD och att biverkningarna är få och obetydliga. Någon risk för missbruk har inte kunnat påvisas. Behandlingen måste skräddarsys i varje enskilt fall. Också för vuxna kan medicinering många gånger vara en effektiv hjälp i kombination med andra insatser. De psykosociala insatserna kan bestå av information och rådgivning till anhöriga och arbetskamrater, anpassning av arbetsplatsen, hjälp i hemmet för att klara vardagsbestyr såsom städning, matlagning och ekonomi, stresshantering, självförtroendeträning, hjälp att hitta strategier att hantera svårigheter, så kallad coaching; ett slags social färdighetsträning genom en uppmuntrande och stödjande kontaktperson (coach). För vissa kan också psykoterapi vara en hjälp att förstå och hantera de problem som är vanligt förekommande hos vuxna med ADHD, t.ex sviktande självkänsla, problematiska relationer till andra människor och kanske återkommande misslyckanden i utbildning och arbetsliv. En förutsättning är förstås att psykoterapeuten har kunskap om vad funktionshindret innebär.

Prognos

Långtidsuppföljningar visar att minst hälften, kanske två tredjedelar av dem med ADHD i barnaåldern har kvar betydande uppmärksamhetsproblem som unga vuxna, även om de inte alltid fullt ut uppfyller diagnoskriterierna för ADHD. Överaktiviteten och impulsiviteten avtar med stigande ålder men koncentrationssvårigheterna kvarstår och försvårar vardagsfungerandet. Det finns också en grupp som bara har kvar lindrigare problem som de lärt sig att leva med, hantera och kompensera. Barn med ADHD löper en ökad risk för skolmisslyckanden, problem med kamratrelationer och olika psykiska problem. En viss ökad risk finns också för missbruk och kriminalitet, även om detta endast gäller ett fåtal. Avgörande för prognosen är om barnet har många tillkommande svårigheter såsom t.ex inlärningsproblem, beteendeproblem och känslomässiga problem. Om barnet fått tidig förståelse och adekvat hjälp i familj och skola förbättras prognosen.