Det är inte alltid lätt att vara förälder oavsett om barnen är små eller stora. Varje ålder har sina specifika problem om barnen sedan har ett handikapp uppe på det så blir det inte lättare. Inte för att jag säger att det är mer synd om oss som är föräldrar till handikappade barn me det medför en del övriga specifika problem beroende på handikapp.

Som de flesta vet så har bägge mina barn ADHD av den svårare arten den som kallas kombinerad art alltså både med uppmärksamhetsstörning oc hyperaktivitet.

Allt går i vågor hur både de och jag mår och min man mår. Ett tag hade allt fungerat bra i skolan som annars är det svåraste stället för barnen att vistas på men några månader före jul vände det för sonen och allt bara rasade och blev till det sämre. Både lärare, assistenter och rektor solg larm samtidigt som vi själva verkligen noterade att något var fel, frågan var bara den vad?

Sonen tappade livslusten, gnistan och blev bara ett skal av den han en gång var, det tål att tilläggas att han är 11 år gammal. Det är här det hela kommer in, När man gjort vad man kan för att skolan skall fungera, allt från att inte låta honom gå i skolan till att anpassa skolgången till att ändra medicineringen till att ändra vårat liv så att vi skall vara mer tillgängliga för honom. Han har egen assistent, läkare och samtalsstöd vad mer kan man göra? Men det räcker inte, inte mår han bättre för det och än en gång är det här det kommer in vad gör man när man inte räcker till som förälder?

 Detta håller långsamt på att knäcka mig, jag sove rinte på nätterna, jag förebrår mig själv om man kunde ha gjort annorlunda... Jag är så jäkla trött på att vara trött och inte räcka till. Jag vill se honom leka, skratta och vara glad istället för att gömma undan sig och bara vilja vara ifred.

Det löser sig säger ni nog och ja det gör det säkert i sinom tid men jag känner att mitt tålamod och psyke inte har så himmlans lång tid kvar!

Vad kan man göra?

/J