Efter mycket velande hit och dit så bestämde jag mig för att hoppa på terminsstarten. Jag har haft svårt att bestämma mig av ekonomiska och fysiska skäl men jag mår så jäkla bra av att komma till lokalen och träffa alla tjejerna samt våra underbara tränare Sofia, Jocke, Rezhan och Jonas. Kroppen är ju som vanligt helt ur gängorna och jag är riktigt trött på att vänta på ortopedens svar att de ska operera min handled. Lika med min viktresa, det är fan tungt att träna när man väger så pass mkt som jag gör nu, men det ser ut som om lösningen på det också börjar närma sig.

Det är så fantastiskt skönt att slå ur sig, bli aptrött och känna sig nöjd. Om jag droppar i vikt så funderar jag på att kanske försöka få in lite fullkontaktsboxning oxå, tycker även det är skitroligt. Man måste tänka lite mer och vara lite mer på alerten annars får man sig en snyting ;)

Året som gått har varit förjävligt tungt och är det stundtals fortfarande fast jag mår bättre men ångesten och de mörka stunderna kryper fortfarande på mig flera ggr vecka även om jag har blivit bättre att hantera dessa stunder. Just nu är det tröttheten som är det allra värsta. När jag blir stressad, och det känns som om allt är för mkt då stänger bara kroppen av. Jag blir så trött så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vill bara lägga mig på golvet, soffan, bilen och sova. Jag vill så mkt och min självbild och kroppen verkar vara ljusår ifrån varandra just nu. Fast jag vet att det är så, så kan jag bli förvånad när jag tittar mig i spegeln och blir påmind om att jag inte är någon atlet... Men jag vill, träna, springa, boxas, rida, tävla. Jag är inte för gammal för att sluta med detta, eller? Är man totalt orealistisk....?


/J

Det är en evig kamp denna vikt, jag tycker inte själv att jag förtjänar dessa enorma viktuppgångar bara för jag inte tränar fjortonmiljadersgånger per vecka. Det borde räcka med ridning 3-5 ggr, boxning 2 ggr, gym ibland, hundpromenader, stallarbete och vanligt hushållsarbete men inte då. Sedan hjälper det ju verkligen inte till att jag gick i väggen i slutet av september 2013 och fick antidepressiva läkemedel. I och med det svällde jag i början ca 5 kg i veckan och det var bedrövligt.

Alla prover visar att jag är fullt frisk, jag dricker inte ( mer än Pepsi Max, som inte är det bästa men helt ok att dricka enligt GI och LCHF) röker inte. Mitt största problem fortfarande att jag äter för lite. Jag tål inte heller kolhydrater för då går jag upp på en gång, det är lite underligt men bevisat om och om igen att min kropp funkar så.

Jag hoppas att jag ska kunna vara så motiverad att jag fixar detta, att Staffan hänger på som stöd och att jag orkar hålla i. Jag har även fått en remiss till något som kallas Skönvikt. Detta är är en viktenhet i Landstingets regi som har som uppdrag att:

Jag kan inte låta bli att le åt alla förväntansfulla sex och sju åringar som börjat skolan nu de senaste dagarna, känslan av att ha blivit stor. Många föräldrar är nog oxå lättade att dagistiden är över men en del känner sorg över att deras minsting har blivit stor och en era i livet är slut för alltid. Många somrar när barnen var yngre kände jag att jag längtade tillbaka till skolårets schema och rutiner, barnen mådde absolut bäst när allt var som det alltid varit. Nog var det jobbigt att strida för deras rättigheter även då men på något sätt så hade jag fortfarande tilltro till skolväsendet.


Denna gång, inför denna termins start har jag enbart känt ångest, det började ca två veckor före det var dags och jag märkte att ju närmare vi kom den 20 augusti ju mer irriterad och rastlös blev jag. Det började växa en klump i magen på mig medan det kändes som mitt hjärta blev tyngre och tyngre för varje dag som gick. Varför? Jo mina barn passar inte in i skolans stereotypa värld, de har speciella behov men dessa schasas ofta under mattan och det låtsats som om de inte finns för de kostar pengar och någon måste engagera sig och ta hand om det hela.

Min son Oliver har ADHD av kombinerad art, han har även autistiska drag som troligen kommer att bli klassade som Aspergers syndrom (han är under utredning just nu, igen...), han är oxå till 95 % säkerhet även dyslektiker (även detta under utredning). Oliver hade hjälp av en assistent från förskoleklass till sista terminen i sexan, då avvecklades hon pga att han började bli stor nu och på högstadiet kunde vi inte räkna med att han skulle kunna uppta en resurs helt själv det var inte hållbart ur den ekonomiska aspekten.

Han kan inte skriva sitt för och efternamn med rätt bokstäver (han blandar stora och små bokstäver samt har mkt svårt att stava) och har just börjat åttonde klass, det som är mkt konstigt är att skolan i sig själv har aldrig påpekat att han har problem med skrivandet. De säger att han är sen och att hans handstil är slarvig men de har aldrig, föreslagit att man skulle titta närmare på det hela eller faktiskt påtalat att det inte är normalt för en åttonde klassare att inte kunna skriva sitt eget namn när allt annat skall vara så jävla lika för alla. I sitt första betyg var han underkänd i sju ämnen men han hade 98% närvaro i skolan, ingen tyckte det var konstigt... Ingen har signalerat över huvudtaget sedan han började högstadiet att det kanske inte står helt rätt till med hans inlärning. Vi har påpekat, bett, bönat, skrikigt, gråtit och hotat oss igenom hans första år för att hans skolgång skall vara anpassad efter hans förutsättningar. Problemet är att han har högt IQ och det syns inte på honom att han är handikappad och då är man inte handikappad. Det som förvånar mig är att än idag finns det så lite kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och behoven dessa barn har.

Min dotter har oxå ADHD av kombinerad art samt en bekräftad Aspergers diagnos. Hon är troligen oxå dyslektiker. Hennes stora problem är att tolka intrycken runt om henne, hon förstår sig inte på världen. Alla dess outtalade regler, ironi och alla ramar hur saker och ting skall göras på just det sättet. Hon har mkt jobbigt med folkmassor på ex bussar och är livrädd att göra fel, säga fel eller utmärk sig så folk tittar på henne. Det syns inte på nåt sätt han hon har ett dubbelt/trippelt handikapp och därför finns det inte. Skolan eller rättare viss personal på skolan där hon gick låg och mellanstadiet försökte mkt bra i omgångar att tillgodose hennes behov tyvärr var inte alltid rektor och andra bestämmande personer med på samma linje. Det beslutades hastigt vid nyår sista terminen i sexan att hon skulle byta skola pga att hennes dåvarande skola hade kört fast, det kändes som de jobbade i sirap och allt stod stilla, de hade inget mer att erbjuda henne. Vi flyttade henne och på de två terminer hon nu gått på den nya skolan har hon blomstrat, utvecklingen är enorm, hennes självförtroende har ökat, hon har vänner och hennes betyg går bara uppåt. Visst har vi fortfarande problem, stora sådana inom vissa områden men det är väldigt konstigt att det kan skilja sig så mkt mellan olika skolor i samma skoldistrikt. Kunde jag skulle jag även flytta Oliver till samma skola som henne men just nu fungerar det inte av olika anledningar så vi får kämpa på.

/J

Vi har haft någon med ett udda beteende här i byn där jag bor under flera månader. det är så att vi hittar spritflaskor ståendes efter vägen, ja det kanske inte är så farligt tänker ni. Men det är så att flaskorna står ofta i en systempåse, snyggt och prydligt med korken på. Vi plockar bort dem, slänger och någon dag senare står det en ny flaska. Oftast bara en flaska åt taget och med någon dags mellan rum.

Det har känts väldigt obehagligt och frustrerande att detta pågår för det måste vara någon som kör bil som ställer ut dessa flaskor. (Bor på ett sådant ställe där man inte bara knallar iväg till jobbet eller någon annanstans).

Igår äntligen lyckades en utav de större barnen i byn se vem som ställer av dessa flaskor och tog han på bar gärning. Tyvärr är det en boende i byn men uppenbarligen har han svåra alkohol problem. Jag ringde till polisen och de sa att det är svårt att ta den skyldige om man i nte lyckas ta honom på "rull" och full i bilen. Så de bad oss att ringa direkt när vi såg att han var på väg någonstan. Sagt och gjort när jag lämnade barnen i skolan i morse och var på väg hem så möter jag bilen igen, sagt och gjort, jag ringde polisen igen och de skulle skicka ut en patrull få se vad som händer.

Det känns som om man måste reagera för tänk om det sker en olycka, att ett barn blir påkörd eller någon/något annat för den delen så skulle jag gå och gruva mig hela livet. Samtidigt vet jag att den berörde har ett litet barn hemma och om han för hjälp nu kanske deras relation inte behöver bli som min var med min alkoliserade pappa...

to be continued....

/J

Om 5 dagar skall jag och min make åka till London tillsammans med min pappas sambo och min halvbror. Det är som sagt så att min far har haft stora probklem med alkoholen men varit nykter sedan april då en olycka skedde. Sedan dess har det hänt mycket nu är det så att jag börjar oroa mig för att åka iväg.

Han ville inte följa med och egentligen var det inte meningen att jag och maken skulle med heller men vi blev bjudna och det kan man inte tacka nej till sedan skall det bli underbart kul att göra något tilllsammans med brosan och hans mamma.

Men nu till mitt egentliga problem, jag tycker att det känns skit jobbigt att lämna pappa hemma ensam utan att någon av oss kan se vad han gör under helgen. Ja det kanske är löjligt men min största rädsla är att han skall pröva att dricka när ingen kan säga till honom. Jag hoppas verkligen at han har insett vilket gott liv han har just nu utan spriten och att han inser vad han riskerar om han tar sig ett återfall, jag skall villigt erkänna att jag inte vet vad jag skulle ta mig till om jag fick veta att det...

Hmm detta tål att tänkas på, om man skall ta upp och prata med honom men just nu känns relationen så bra men skör så att man vågar inte kliva över åt något håll.

Vad ska man göra, förslag någon?

/J

Ps smygtagen bild på pappsen för han vill inte alls vara med...DS

Anhörigproblematiken är större än vad många tror. Det faktumet att en enda missbrukare påverkar 4-7 personers liv. Man uppskattar att det finns mellan 750 000 drogberoende i Sverige, multiplicera det med 5 anhöriga och vi är uppe i 3,7 miljoner anhöriga. Det är 40 procent av befolkningen. Och då har jag inte ens räknat med matmissbrukare, spelmissbrukare, sexmissbrukare, snattare, arbetsnarkomaner, slösare och de som lever sina liv i känslomässig isolering, skam och förtvivlan på grund av egen sorts missbruk. Houston we got a problem!

/J

Så Du älskar ett vuxet barn till en alkoholist?

Det förvånar mig inte! Barn till alkoholister är bland de mest kärleksfulla och lojala personer som finns. Du blir säkert också är imponerad av vad de är villiga att ge i ett förhållande. Men det kan också vara väldigt  förvirrande. Just när Du tror att allt är bra, just när Du tror att allt är som mest fantastiskt, vackert, intensivt, intimt och upphetsande, så kommer Din partner att dra sig undan. Du förstår inte vad som hände. När Du tror att Du börjar att förstå kommer han/hon att handla helt tvärtemot. Helt naturligt så blir Du förvirrad. Oftast så har Din partners konstiga beteende ingenting med Dig att göra, trots att Ditt beteende kan vara det utlösande.

I det sociala livet finns för barn till vuxna alkoholister svårigheter. Tex. så kan människor från vanliga hem lättare ta kontakt med nya människor, än de som kommer från hem med alkoholism. Vuxna barn till alkoholister har många känslor som Du inte har. Beroende på bakgrunden så reagerar det vuxna barnet med rädsla, samt en beskyddande känsla för Dig samt en överväldigande tacksamhet att Du tar hand om situationer.

Konfrontationer är heller aldrig lätt för vuxna barn till alkoholister. Det är speciellt svårt för Dom att konfronteras med Dig i ett intimt förhållande. Det är också svårt för Dom att se Dig konfronteras med någon annan oavsett hur oskyldig konfrontationen är.

Att förstå vad som rör sig i huvudet på Din partner och förstå dom olika rädslorna som dom kan ha, en eller flera av kan vara nödvändigt, om man vill att förhållandet ska hålla.

Dom är mycket sårbara och osäkra på sig själva samt vad Dom har att ge i ett förhållande. Spontanitet har dom svårt för med tanke på att Dom tänker mer på andra mer än sig själva. Det är rädda för att såra helt enkelt. Du kan känna att dom håller tillbaka och inte säger allt.

Dom känner inte riktigt sig själva. Deras självbild är en blyg, osäker och rädd individ. Medan Du ser en spännande, intressant, attraktiv, intelligent, charmig och sexig person. Lite egocentriska kan dom upplevas p.g.a att Dom är så inne i att se bra ut och uppföra sig normalt. På sätt och vis bär Dom på en mask som framkallar den person som Dom skulle vilja vara.

Att ha kontroll kan vara svårt för alla människor, men speciellt för barn till alkoholister. Mycket har att göra med att många saker i vardagen är ur spel såsom rutiner, planering, tider, regler etc. Man vet inte vad som komma skall. Man får svårt att planera sin vardag och tappar helt enkelt kontrollen. Det lättaste är att man låter någon annan bestämma, så man slipper tänka själv. Man kan alltså vara rädd för att ta ett felaktigt beslut och få ångest för det. Men samtidigt så ogillar man sig själv för att man låter andra bestämma. Man vill gärna stå på egna ben.

När man växer upp i en deprimerad miljö som man gör i ett alkoholisthem så utvecklas en deprimerande livsstil. När man är deprimerad tycker man att inget egentligen spelar någon roll. Den attityden är också ett försvar; "Om jag bestämmer mig att inget spelar någon roll blir jag mindre sårad om något går snett. Om jag bryr mig så blir jag förtvivlad om något går fel." Tyvärr så uppfattas man nonchalant och oartig p.g.a att man är osäker och har en dålig självkänsla. Dom vill heller aldrig tro att Dom är älskade, men kräver ständigt bevis på motsatsen.

Blir det för bra och för lyckligt i ett förhållande så drar sig barn till alkoholister sig undan. Det känner sig inte bekant med situationen och vill förstöra för att det inte känns verkligt. Just när partnern svävar på små rosa moln och tycker att förhållandet är på topp så saboteras det genom ett gräl. Då gäller det för partnern att hålla fast och ta det med ro. Förmodligen så inser Dom vad Dom ställt till med och inser vad det gjort. Men fortfarande så känner det sig skyldiga och ångerfulla och undrar hur man kan älska Dom. Det känner ju sig så hemska som ställer till med gräl och kanske t.o.m gör slut och bränner sin egen lycka.

Vuxna barn till alkoholister lär sig att hålla inne sin ilska. De lär sig redan som barn att konflikter kan vara svåra att ta sig ur. Som ett resultat av det så är många fyllda av undertryckt vrede. Så när ett barn till en alkoholist reagerar med opassande ilska på någon situation så finns chansen att ilskan inte beror på vad som hände just då. Utan det kan alltså vara en vrede som funnits där länge. Som barn till en alkoholist kan man lätt överreagera och lättare göra slut för småsaker. Båda parter blir lika förbluffade över situationen att den samtidigt snabbt kan gå över.

Du kanske blir chockad av att förstå hur låga tankar det vuxna barnet till en alkoholist som Du har ett förhållande med har om sig själv. Det kan vara nästan omöjligt för Dig att förstå. Denna älskvärda person som Du lärt känna och bryr Dig om plågar fortfarande sig själv med barndomsupplevelser som han/hon inte hade någon kontroll över. När Du upptäcker denna hemlighet bli det vuxna barnet till en alkoholist rädd. När hemligheten är avslöjad kanske han/hon tappar lite kraft. Hela attityden är så djupt rotad att den skapar en känsla av "Om Du verkligen kände mig så skulle Du inte vilja ha någonting att göra med mig."

Denna rädsla är nära sammanknuten med skam. Känslan av att inte gå att älska. Barnet ville känna sig älskad på alla sätt och vis och gjorde allt för att bli upptäckt. Men det gick ändå inte. Barnet blev kraftlöst offer för situationen och intalade sig själv att det inte gick att älska Dom. Om han/hon verkligen gick att älska så skulle han/hon kunna hitta ett sätt att göra livet glatt och bra igen. Dom känner sig också oftast hopplösa och förstår sig inte på sig själva, så varför skulle någon göra det. Dom har kanske hunnit med att såra någon tidigare genom att ha dålig självkänsla och låtit det gå ut över någon partner. Det kan göra att man intalar sig själv att man inte är värd kärlek.

Personen Du bryr Dig om kanske undviker att bli involverad med Dig med hjälp av detta argument, "Jag vill vara lugn." Tankarna kanske går så här: "Hela mitt liv har varit en serie av känslomässiga kriser. Jag är trött på det. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte känna igen. Känslor sliter sönder mig. Om jag blir involverade med Dig är jag tvungen att känna. Jag blir bunden av känslosvängningar men just nu är mitt liv under kontroll och det vill jag inte riskera. Att inleda något med Dig innebär att jag inte kan upprätthålla den jämvikt jag nu har. "

Att vara lugn blir extremt tråkigt och det kan De inte stå ut med. Verkligheten är att utvecklandet av ett hälsosamt förhållande erbjuder Dom en nivå av lugn som de tidigare ej upplevt. Men det är en lång process som kräver mycket arbete.

Ditt vuxna barn till en alkoholist kan vara rädd för att involvera sig på grund av risken för att bli övergiven. Rädslan för att personen som han/hon  har ett förhållande med skall lämna honom/henne är oerhört skrämmande.  "Om Du överger mig och lämnar mig helt ensam kommer jag att dö."  Du kan också se att Ditt vuxna barn till en alkoholist är väldigt krävande, svartsjuk och osäker i allt som berör Dig. Detta mindre smickrande beteende härrör från rädslan att bli övergiven.

Det är ett stort problem. För om denna besatthet går till överdrift kan Du bli tvingad att göra just det som Din partner fruktar mest. Det är därför viktigt för Dig att fortsätta att försäkra Ditt vuxna barn till en alkoholist om att Du bryr Dig om honom/henne och att Du inte skall gå Din väg men att det också är viktigt för Dig att ha andra personer i Ditt liv. Det är också viktigt för Din partner att ha andra personer i hans/hennes liv. Andra människor berikar ett förhållande snarar än att skada det. Du kan behöva påpeka detta många gånger men var medveten om att besattheten kommer från en  grundläggande rädsla för att bli övergiven.

Du måste också vara försiktig med att göra din partner besviken. Andra personer tar mycket lättare på om Du glömmer att ringa eller kommer för sent. Vuxna barn till alkoholister tenderar att överreagera på sådana saker. Det blir panikslagna. Du måste förstå detta så att förhållandet kan utvecklas, växa och erbjuda säkerhet för Er båda.

Detta kanske inte stämmer på alla punkter men i många avseende så stämmer det väldigt väl på oss vuxna barn. Punkt 10 kan jag trycka extra hårt på för miin egen del det är något jag får jobba med varje dag för att stå ut med olika panikkänslor rörande mitt förhållande. Jag älskar min man och han mig för det vet jag innerst inne men ändå tror jag att det kommer gå åt helvete rent ut sagt.

/J

Denna dikt hittade jag hos ett annat vuxet barn...

Jag är den störste brottslingen i historien.

Jag har dödat flera människor, än som fallit i alla krig i hela världen.

Jag har gjort människor till vrak.

Jag har förvandlat förhoppningsfull ungdom till hopplösa samhällsparasiter.

Jag har förstört de svaga och krossat de starka.

Jag har fört oräkneliga miljoner människor in på dåliga vägar.

Jag har gjort visa män till dårar.

Jag har lagt ut snaror för den oskyldige.

Den förtvivlade, fattiga hustrun känner mig.

De hungriga barnen känner mig.

De föräldrar vars hår grånat i sorg över barnen känner mig.

Jag har ruinerat miljoner och ska försöka ruinera många miljoner till.

Mitt namn är Kung Alkohol!