Ida

31 juli 2009 21:55

jag vet inte vad jag ska säga...det jag kan dementera är iaf att det inte finns såna morsor som du beskriver iaf inte heltidsarebtandes!!!!
du jobbar dessutom två heltider och lite till.
det är ju inte en sak som gått snett för er och det är ju absolut inte en sak som står i vägen för att det ska kunna bli bättre.
önskar det fanns några råd som skulle hjälpa...jag bara önskade att jag kunde göra det bra...
kramar till dig iaf

Ida

1 augusti 2009 08:15

du behöver inte publicera det här, det är bara mina tankar till dig

Nu har jag tänkt men att få fram det så att det låter lika bra som i huvudet är ju fördömt det vet du ju;-) men ni behöver ju hjälp och det nu.
jag vet att du slåss mellan att få firman att gå runt och familjen.
men utan familjen kommer inte företaget att finnas men familjen kommer att finnas även om företaget går åt skogen.
du måste sätta företaget åt sidan för att rädda din familj.
jag vet ju att de här problemen fanns långt innan företaget men då var de hanterbara. som jag alltid har sagt så är man två om att bråka och det finns alltid flera versioner av vad som sagts och gjorts. det jag helt säkert kan säga är att eftersom du är så slutkörd och trött med ångest och vad allt det innebär så tänker du inte rationellt och därför kan inget blir rätt. varken det du eller andra gör. du måste tagga ner och det nu på en gång för det här handlar faktiskt om att du är slutkörd. du har fixat så att du ska få avlastning men vad är väl en helg på 4 veckor i det läge ni är nu?? jag vet att du aldrig kommer gå med på det men du behöver faktiskt "sjukskriva" dig och söka hjälp för hela familjen.
det låter så hårt att säga att du är skulden till allt skit för så är det ju inte men om du inte tar hand om dig själv och bara låter det här fortsätta så kommer du ta med dig alla i ditt skepp.
staffan är staffan, det vet jag allt men han gör faktiskt vad han kan för att hjälpa dig. jag förstår även hans frustration i att det inte blev som man tänkt. men tänk på vad han offrar för din dröm. äter medicin för att kunna ta djuren är bara ett exempel.
jobbar hårt på hela semestern. jag ser det som självklart för ni tog beslutet tillsammans men ändå blev det ju inte som ni tänkt men än står han kvar och det ända som kan driva iväg honom är anklagelserna. och de kommer från den "sjuka" delen i din hjärna, den som inte tänker rationellt.
kan man verkligen inte sjukskriva sig när man är egen?
jag känner maktlösheten så här på sidan men går ni ifrån varandra så har så många års slit varit värda noll och inget och jag skulle tycka att dte var fruktansvärt tråkigt.
ni vet hur mycket vi älskar er.

susansnusan

2 augusti 2009 12:40

Så tråkigt att höra hur du mår:-((
Jag har tidigare berättat om att under flera år hade vi det jobbigt i vår familj..dottern med sin "ilskaproblematik"och jag som bara jobbade och jobbade...och jobbade lite till...Det slutade med dec-2003 att jag en dag skulle tvätta...stod där vid tvättmaskinen och visste inte hur man gjorde!!!..visste inte hur man tvättade!!..min kära mamma var vid det tillfället på besök...jag blev skiträdd..kunde inte tänka...ångesten växte..jag envisades med att jobba...tills jag knappt inte visste hur något fungerade..hittade inte rätt ord till alla saker...pratade i "nattmössan"...jag fick till mig av läkaren på Previa att min hjärna var på väg att ge upp pga all stress under så lång tid...hon sa-Susanne,vill du leva eller du vill dö??..det finns två måsten i livet;Att dö och att välja..!!! Jag valde livet och gick med på sjukskrivning och att gå på kognitiv beteendeterapi för att lära mig hur jag skulle hantera mitt liv...att det är bara mig själv jag kan förändra...Jag tyckte till en början att detta var så jäkla orättvist...jag hade ju kämpat sååå..för att hålla ställningarna både hemma och på jobbet..det var ju inte mitt fel att allt var skit...eller det var kanske det det var!!??tankarna och känslorna var många!!...och jag som jobbade med psykiskt sjuka människor...det fanns ju de som mådde så mycket sämre..hur skulle vi klara oss ekonomiskt?...tänk om jag inte hade skilt mig från tösens pappa då hon var liten då hade hon kanske mått bättre!?..är jag för slapp och slö?..varför är det ingen som förstår hur jag känner mig?? etc.etc
Detta hände 2003 och jag var sjukskriven heltid i fem veckor för att sedan klara av att börja jobba 25%....som jag gjorde i ett år...jobbade sedan 50% i nästan två år..för att sedan i ett och ett halvt år jobba 75%..
Samtidigt med jobbet så gick hela familjen i familjeterapi...och tösen gick även själv och pratade med en kvinna inom kommunens ungdomsenhet...det var tunga,tunga år...men samtidigt väldigt lärorika...jag trodde att jag var kände till mig själv och mina egenheter...att jag hade lärt mig allt som var värt att veta om hur livet bör vara...men ack vad jag bedrog mig...jag har lärt mig att livet går inte i repris...att tösen tagit stryk av att jag prioriterat mitt arbete...inte medvetet men väl undermedvetet..och att jag fungerat som en robot under många många år...nä det har inte varit lätt men jag är såååå glad att jag valde livet och satsade på mitt och min familjs liv!!!...det var knapert på den ekonomiska fronten men vi knagglade oss fram och kände istället att vi kan leva på vatten och bröd bara vi tar hand om varandra och försöker att jobba med oss själva och vårt mående...Snälla Johanna,..vi är främlingar för varandra...men jag bryr mig ändå ska du veta!!!...vet hur det känns!!!..inget jag önskar någon!!..glöm inte...Det finns bara två måsten; Vi måste dö och vi måste välja!!..Många kramar till er alla i familjen!!/Susansnusan

Johanna

2 augusti 2009 22:42

Tack, tack och åter tack för alla ord och tankar ni delar med er. Just nu är jag väldigt labil och ganska oemottaglig men jag vet att det mesta ni säger i rätt, mitt skepp skall inte sjunka och vi skall lösa detta på något sätt.

Ja susansnusan vi är främlingar som sitter i samma båt och då måste man hålla ihop, jag är mycket tacksam över dina inlägg.

Kram på er...