Fan vad drygt allt kan vara ibland, jag orkar inte med detta, jag orkar inte med mig själv och inte min familj. Känns som om jobbet är det som enbart räknas och att det är det enda stället jag får någon slags cred utav.

Efter mycket velande så bestämde vi oss för att åka in och titta på Harry Potter idag. Det var den sena bion så vi pratade med dottern flera gånger om att det slkulle bli jätte sent och att den var på engelska, hon insisterade ändå på att vi skulle gå för det skulle bli så roligt. Fanns bara splittrade platser kvar så jag fick äran att sitta bredvid henne och mycket riktigt precis som jag egentligen hade räknat ut så började hon skruva på sig efter 20 minuter (hmm bara 2 timmar och 10 minuter kvar då). Detta vart droppen på många ansträngande veckor, skällde ut henne efter noter, bad maken hålla käft inför den förskräckta dottern och sedan kom tårarna.

Hur i helvete skall man orka umås med folk när man knappt orkar med sig själv? Är så jävla trött på våran tillvar till förhållandet sett. Allt beror på att jag är så jävla sur, eller så gnällig, eller lat eller ja att jag bara existerar. Ofta återkommer tanken att denna familj borde nog klara sig bättre utan mig, vad fan har jag här att göra, inngen uppskattar ändå det jag gör!!!

Ingen lär då sakna mig heller, sovrum har vi inget längre tror jag, vi sover på varsin soffa och ingen verkar lida av det, barnen gnäller bara ja i allafall Ronja, Oliver är nog den enda som skulle sakna mig från hjärtat tror jag.

Jaha nu läser folk som känner oss alla detta men just nu skiter jag i det faktiskt jag skiter i det mesta förutom att företaget skall rulla på utan fläckar.