Ångesten är skarp och tankarna flyger, hur skall vi göra för att ta det lung och att barnen skall få en tillvaro som de inte behöver vara rädda i smat så skall de inte behöva bli en bricka i ett spel som inte ens de vuxna klarar av att spela.

Nu efteråt vet jag att det berodde på att jag ville ha kontroll över vad det var som hände hemma. Med de ständiga grälen och bråken. detta gör mig rädd,med tanke på att de är ganska turbulent i vårat hem nu, kommer jag att skapa samma känslor hos mina barn som min far lyckades skapa hos mig? Är jag en dålig mamma, ibland tvivlar jag verkligen på min kompetens och mitt omdämme. Men jag försöker alltid att finnas till för dem men vem fan vet va som är rätt när ens samvete alltid är dåligt!

Jag satt där på övervåningen i mitt rum. Hörde deras hårda ord från våningen under. Kände hur rädslan spreds i kroppen. Snälla, sluta bråka!

Dom har senare sagt att dom trodde dom skötte det snyggt! Jo, det var ju riktigt beundransvärt :/ herregud, barn både hör, ser och förstår mer än vad man tror.

Är det så ni känner mina älskade änglar? säg!

/J