Folk ser mig nog som en social och trevlig tjej. Uppehåller en "normal" fasad. Men känns som om ingen vet att jag egentligen ofta  känner mig väldigt glädjelös, vad är riktig glädje egentligen? Roligt kan man ju ha men genuin glädje vad är det?  Har kommit på att jag tror att jag längtar efter att "försvinna", att slippa tänka och att slippa vara jag iblan orkar jag inte ens umås med mig själv hur skall jag då orka var trevlig mot man och barn? Mitt jobb tar mycket tid och det sliter på krafterna men jag skulle inte byta för allt i världen just nu mot något annat!

Jag har aldrig tyst omkring mig. Och jag menar aldrig. Jag sover med tvn på. Har ofta tvn och datorn på samtidigt. Det som är konstigt är att jag kan få rena raseri utbrottet om radion står på och tuggar för högt, weird? 

Livet har spelat mig många spratt.. låtit mig stå ut med mkt, låtit mig få ta stryk både psykiskt o fysiskt.. Ältandet går in i en frustration till livet och uttrycker till slut bara glädjelöshet, som avslutar värmen inombords och gör oss kraftlösa och utan medel.

Känner mig ganska splittrad just nu och irreterad....

/J