Detta är kärlek....

http://www.youtube.com/watch?v=HjWtRYaxmWM

 /J

Denna har en vän och bekant till mig skrivit men den berör mig lika mycket varje gång, jag hoppas att du inte tar illa upp om den ligger ute, den låg på din förra hemsida och då lånade jag den, säg till om du blir illa berörd...

Han rev sina egna mörka murar för att släppa in en strimma ljus från henne. En porlande bäck av tid har nu runnit förbi och sköljt bort askan av det förgångna, men kvar finns ännu de två...

Hon är ännu ett svagt flämtande ljus som kämpar mot sina egna demoner, hon anar inte hur mycket dess svaga sken gör för honom.

Han vill så gärna svepa in henne i en mantel av sitt mörker för att skydda henne mot all fara men oroas fortfarande av att kväva henne och släcka ljuset.

Inom dem ruvar deras negativa avspeglinger, som var för sig söker svaga länkar i det band de trevande sträcker mot varandra. Så vändr hon sitt ansikte mot henne och ler och för en sekund är lågan klar och ren. Inga spår av förbannelser som tynger henne syns längre.

Tårar av blod faller längs med hans kinder då det skarpa ljuset skär in i mörkret. en smärta då hans ögon egentligen inte klarar av att se lågan i all sin prakt. Men då glädjen över nyvunna styrka är för stor att blundasför, fortsätter han att beskåda hennes skönhet. Han borde skydda sig själv bakom de färgade glas som så länge besådat hans väg. Han borde skydda sig med en arm täckt av det svarta bläck som ristats in för att hylla en gången tid, men istället väljer han att låta ljuset skingra hans rustning av mörker, låter henns sken värma hans kropp och själ och han förbereder sig sedan att bära de ärr som må uppstå.

Han är nu en gestalt av splittrat mörker, formad av de skuggor som skapats av hennes sken. En gestalt som rör vid henne för att försäka sig óm att hon verkligen finns och inte är en illusion, skapad av livet för att håna hans existens. En gestalt som söker efter den kraft som skall få lågan att brinna starkt igen och lysa upp de nätter då stjärnornas gnistrande är för svagt och månen täcks av regntunga moln.

 När lågan sedan återgår till sin vanliga styrka står han kvar. Naken och blind. Hans hjärta slår nu snabbt och i hans sinne rusar minnet av hennes skönhet.

en gång för länge sedan byggde han de mörkaste murar för att stålsätta sig mot den flodvåg av öde som föraktfullt bestämt sig att dränka honom i det som de andra utpekat som hans liv. Av murarna återstår nu bara ruiner ooch vacklandes söker han nu att få uppleva det vackra igen. Nu glöder något inom honom, en vilja att få se henne lysa klart och rent iegn. Ett hopp om att hon aldrig ska behöva besudlas igen.

Med eld och flammor tågade du in i min närhat och förde med dig ditt inre ljus och en varm vind som smekte min kropp och själ. I eldens flammande sken så talade dina ögon ett eget språk med mig och de fick mig att drunkna i deras djup. För ett ögonblick av sekunder fanns bara du och jag och inget annat existerade i den eviga sekunden...