Jag har fått mig några riktiga tankeställare de senaste dagarna, skall det vara så här att man inte kan skilja på ditt och mitt, skall de harmlösa och försvarslösa förnedras. Är det meningen att man skall känna att jag sköter mitt och skiter i alla andra för då kommer jag inte att hamna i något trubbel? Vart tog det helderliga civilkuraget vägen?

Jag har så svårt att ta till mig när vissa gnäller över småsaker just nu, jag och maken har nog jobbat ca 400 timmar var de senaste månaderna och ja det är fortfarande självvalt men jag gör det fast jag är snuvig, trött och less och han hjälper mig fast ögonen rinner och halsen kliar, jag har mer att tänka på än att det inte fanns rätt sorts mascara eller varför kärringen på donken la på gurka ast man beställt utan. Jag känner mig ganska otrevlig och rå men min tro på mänskligheten har fått sig en rejäl törn.

Sonen har alltid varit mörkrädd och sovit med nattlampa och med rumslampan tänd tills vi flyttade hit, allt har gått bra i nästan två år men på fredag kvällen ropar han på mig och undrar om jag inte kan ligga hos honom ett tag, jag funderar på vad det kan vara och vi småpratar lite. Sedan kryper det fram, han vill att jag skall låsa dörren för han vill inte att någon skall kunna komma in i huset och skära hundarna i "smulan" som någon gjorde på hästen. Detta stör mig så jävligt, skall en pojke på 10 år behöva tänka på sådant när han skall sova, är det rätt? Måste våra barn vara rädda i sitt eget hus?

Fan ta er alla jävla människor som som inte kan respektera våra lagar och de mänskliga och djurens rättigheter, det gör så ont i hjärtat att höra sina barn fundera över sådana saker...

/J

Guud va trött jag är, kanske inte fysiskt så mycket men helt slut mentalt, fattar inte att man kan känna så här. Tyvärr blir jag ganska irreterad när jag blir så här trött för jag orkar inte umgås med mig själv. Skönt är att barnen är hos kompisar och leker en stund och både jag och maken har intagit plats i soffan ett tag för att sedan städa inför kvällens gäster men just nu känns det svårt få arslet ur vagnen för att göra något över huvudtaget.

/J

Det har varit mycket och tungt ett tag nu. Mycket jobb som i sig är fantastiskt kul men ibland slitsamt och kroppen värker. Struligt på hemma plan pga av stress och sedan detta med min älskade häst. Hon mår förövrigt ganska bra, lite feber och svullen i bakbenet men verkar läka inuti men man skall inte ropa hej än....

Inte nog med det, idag har en utav våra trognaste pensionatshundar vandrat över regnbågsbron, livet vart för jobbigt för honom och han vågade inte längre lita på världen. I våra hjärtan kommer han alltid att finnas och minnas och hans sista viloplats blir i träddungen på våran gård där kvällssolen värmer. Hoppas att du fått frid nu Jarsi!!

/J

DET FINNS BILDER I SLUTET AV BLOGGEN SOM KAN VERKA STÖTANDE MEN DE ÄR ENBART TILL FÖR ATT FÅ UPP ÖGONEN PÅ FOLK VAD MÄNNISKOR/IDIOTER I SAMHÄLLER GÖR MOT VÅRA DJUR!!!

Jag kan inte fatta hur man kan bete sig så jävla illa mot djur och barn. De svagaste i vårat sammhälle som inte kan säga ifrån på ett sätt som får den vuxna människan att respektera deras existens.

Jaha tänker ni nu då, vad är det som har hänt? Jag är egentligen alldeles för jävla arg för att skriva men jag måste göra av känslorna någonstans. Det är så att vi skjutsade hästarna på bete på våran andra gård som jag hyr ut till just den ena hästens matte och husse sedan så följde min häst med dit. De har nu i godan ro gått där lite över en vecka och ätit och haft det skönt. Idag ringer telefonen när klockan är ca 17:00 och den andre hästens matte säger helt skärrad;

- Kan du komma, din häst har två stora sår på bakbenen och hon blöder ur slidan...

Första tanken går direkt till det som hänt runt i Sverige de senaste åren lite då och då, det jag tänker på är att någon/några roar sig med att skära hästar inne i slidan och för att kunna göra det skadar de deras bakben eller binder ihop dem.

Vi kastade oss i bilen och åkte dit och mycket riktigt var det ett mindre sår på utsidan av höger has, ca 5 cm långt och ca 2 cm brett inte så djupt men det blödde på den andra hasen och upp mot låret finns ett 40 cm långt och 5 cm brett sår mer likt et stort bränn eller avskrap. Det droppar blod ur slidan men det vill vi inte undersöka mer än att titta ytligt. Vi bestämde oss för att lasta hästarna och köra hem de till stallet på en gång. Samtidigt ringdes distriktsvetrinären. Hon skulle komma om en timme!

Sagt och gjort hon kom och undersökte mitt enormt duktiga sto, helt stilla stod hon utan bedövning eller lugnande och vetrinären fick undersöka henne fullt ut.

Nu är det i allafall polisanmält och de skall komma och titta på det hela imorgon, men man kan verkligen hålla sig för skratt just nu. Måste rensa tankarna och fundera llite nu. Jag håller alla som vill uppdaterade.

 /J

Ja det har varit stiltje på bloggandet ett tag, jag har varit frustrerad, irreterad  och allmänt nere och ibland är det även svårt att skriva då. Oftast har jag lätt att gnälla av mig när jag känner så men nu har det bara varit för mycket.

Eventuellt har det vänt och jag anar att det finns ett lkjus i tunneln men jag skall inte ropa hej innan jag kommit över bäcken och jag skall ge det hela veckan ut få se vad som händer.

Annars lider sommarlovet för barnen mot sitt slut och det skall faktiskt bli skönt att komma tillbaka in i vardagsrutinerna fast de måste upp till skolanpå morgonen. Vi skall ta och hälsa på Olivers assistent denna vecka så att de får catch up some time innan det är dags.

Vad har annrs hänt då om man bortser från allt skitjobbigt som är personligt. Idag måndag har jag varit till Rättvik med mina ponnyer. Dalarnas ponnyavels förening hade utställning i det nya körhuset där uppe och jag och min "lillasyster" Lina var dit med Piffi och Zack och hade barnridning. Tyvärr var det lite folk så det gav väl inte så mycket klirr i kassan men ponnyna fick ut och träna att åka lite plus att det vart social träning där. De skötte sig exemplariskt!!

Vi provade även på lite hästagility och Piffi var jätteduktig, gick vippbräda, trappen och diverse andra hinder på första försöket. Zack var väl inte lika tuff kan man säga men han gick i alla fall över bron.

Ja nu skall jag göra klart stallet, få lite mat i magen, se till att Olivers kompis kommer hem, lämna ut lite hundar, kvällsrasta, stoppa ungar, + bonus barn i säng, tvätta och sedan lägga mig i soffan med cola och chokladkaka.

/J

Nu har nog alla sett dessa bilder snart på alla olika ställen där man kan lägga upp dem men jag tänker lägga upp dem här ända.

Det är så att barnen och då framför allt Oliver har börjat intressera sig för ridning på "allvar" nu. Han är jättesugen att rida och tycker det är mysigt att hålla på med hästarna. Det är jätte bra för hans motorik, balans och muskler att rida. det krävs en hel del av kroppen och hjärnan att få en häst att göra som man vill så jag är jätteglad av två olika anledningar att intresset vaknat till liv igen, 1: Han får motorisk/styrke träning utan att han själv vet om att han tränar, 2: Att vi kan göra något tillsammans och jag slipper motionera ponnyna varje dag. Han är nog snart så pass duktig att han kan ta sig en liten vända i skogen själv, det är inte illa för en 10 årig kille med svår ADHD av kombinerad art. Jag är stolt!

Idag då, då tog vi oss ner till ridbanan, Ronja och Olivers kompis Hilma var med och vi hade både Piffi och Zack med oss. De red runt och Ronja skötte sig jätte bra med tanke på att hon knappt suttit på en häst på ett år, men sedan Piffi kom hit för två veckor sedan så har hon ridit 3 gånger redan. Det är bara att hålla tummarna. Det av samma anledning som för Oliver samt att det är kul om hon kommer över sin rädsla för hästarna. Som sagt Piffi har hjälpt henne mycket (det är en kanon ponny) samt så är Hilma mycket intresserad av att rida just nu och det sporrar nog Ronja att visa att hon faktiskt kan...

Denna dag till ära skulle Oliver pröva att hoppa för första gången och den uppgiften tog han sig an utan att tveka, han är en riktig kämpe på hästryggen. Så sagt och gjort, med Piffi travade han över några bommar och hon tog även ett litet skutt och med Zack fick han till ett par riktigt fina hopp, men det är svårt att styra, stå i lätt sits, titta framåt, hålla farten och titta samtidigt =D

Han var en riktig kämpe och mitt ponnymamma hjärta värkte av stolthet. Synd vart bilderna inte så bra men ändå...

/J

Jag tror att mitt skepp nått botten nu, det går nog inte att sjunka så mycket längre! Hur jag än gör så blir det inte rätt, det enda jag är, är en elak oansvaig, fet och ful mamma som inte kan komma överens med barnens far och ja vi bor under samma tak.

Jag orkar inte mer! Inget jag rör vid eller åstadkommer är bra nog, vilken förebild jag är, jag lovade mig själv att mina barn skulle slippa höra sina föräldrar bråka de skulle få en bättre barndom än jag med en trygg tillvaro med bägge sina föräldrar men vad har jag skapat? Ett otryggt helvete. Har de verkligen några problem eller är det jag som ger dem alla problem, tacka fan för att man inte kan sova eller blir över hypad i detta hus. Varför? Det gör så jävla ont att det enda sättet för att klara av det hela är att bara ignorera det och försöka uthärda det ett tag till för det verka inte finnas varken en lösning, hopp eller tillräckligt med vilja för att situationen skall förändras. Varför kan jag inte bara vara som alla andra duktiga mammor som spelar spel, borstar tänderna, bara låter dem äta godis på lördagarna, har långa fina samtal utan att skrika på sina barn samt har maten klar klockan fem varje kväll och som klarar av all hushålls sysslor innan de kommer hem så att det finns tid åt dem. Varför kan inte mina barn få bo i ett hus där deras föräldrar aldrig svär åt varandra eller använder dem som vapen emot varandra? Varför har jag barn när det är så jävla orättvist för dem att växa upp i detta skithus med idioter till föräldrar som inte kan ta vara på sig själva för tillfället. Jag vill att de skall ha det bra, jag vill att vi skall ha det bra, jag vill att vi skall ha det som förut innan bråken började, innan anklagelserna började, innan allt gick för långt och det inte går att stoppa.

Vi har vägt på klippkanten länge nog för att se vem som trillar ner först och jag har lovat mig själv att jag inte skulle ge efter och låta mig besegras och låta det bli så att skulden kan läggas på mig men jag orkar inte mer jag ger upp! Från och med nu får det se ut som om jag inte vill att detta skall fungera för jag orkar inte mer jag kan inte uppbringa mer energi till något som verkar omöjligt, jag vill inte, jag älskar honom men hur fan skall det kunna fungera, jag måste vara den elakaste och jävligaste personen som finns på denna jord. Bland det sista min mamma sa till mig innan hon dog var att - Låt ingen hindra dig från att bli det du vill!!! Det sista jag minns att min mormor sa till mig innan hon dog var att, - Se till att du tar hand om dig och de som står dig närmast, tiden är något man aldrig får tillbaka.........

Hmm, imorgon bitte skall det hända något som inte skett på de senaste 16 åren. Jag och min halvbror (samma pappa) skall på semester tillsammans och vi har tidigar inte sovit under samma tak en enda gång i våra liv.

Varför vi skall på semester har sin egna hisoria men jag kan väl säga så mycket att de har och göra med vårat gemensamma förflutna med tanke på våran far. Ibland får man väl hålla med om det gammla ordspråket att det är inget ont som inte har något gott med sig men vi får väl se.

Vi skall i allafall till Göteborg och vi kan väl se oss som ett släptåg till brosans bästa kompis och hans familj, de skall också dit och undrade om vi ville hänga på så sagt och gjort blev det så. Detta kan bli ganska spännande, jag känner inte min bror så bra och jag känner inte den andra familjen mer än att vi träffats ett par gånger men de är jätte trevliga och öppna så det kommer inte bli några problem.

Planen är att vi skall åka 05:00 imorgon bitte så det börjar bli dags att slå ihop ögonen snart om man skall orka köra 50 mil imorgon. Bror skall väl övningskör en bit men inte förrän han har kvicknat till fram emot nio eller så... Måndagen vet jag faktiskt inte vad vi skall göra, tisdagen är vigd åt Liseberg hela dagen och onsdagen tror jag att vi skall kolla in Volvo museet på brosans önskan, sedan bär det av hemmåt igen.

Älsklingen hemma skall sköta företaget så att jag får semester och han får jobba dubbelt på sin, schysst man är, ja ja nu skall jag försöka knoppa ett tag.

/J