Så Du älskar ett vuxet barn till en alkoholist?

Det förvånar mig inte! Barn till alkoholister är bland de mest kärleksfulla och lojala personer som finns. Du blir säkert också är imponerad av vad de är villiga att ge i ett förhållande. Men det kan också vara väldigt  förvirrande. Just när Du tror att allt är bra, just när Du tror att allt är som mest fantastiskt, vackert, intensivt, intimt och upphetsande, så kommer Din partner att dra sig undan. Du förstår inte vad som hände. När Du tror att Du börjar att förstå kommer han/hon att handla helt tvärtemot. Helt naturligt så blir Du förvirrad. Oftast så har Din partners konstiga beteende ingenting med Dig att göra, trots att Ditt beteende kan vara det utlösande.

I det sociala livet finns för barn till vuxna alkoholister svårigheter. Tex. så kan människor från vanliga hem lättare ta kontakt med nya människor, än de som kommer från hem med alkoholism. Vuxna barn till alkoholister har många känslor som Du inte har. Beroende på bakgrunden så reagerar det vuxna barnet med rädsla, samt en beskyddande känsla för Dig samt en överväldigande tacksamhet att Du tar hand om situationer.

Konfrontationer är heller aldrig lätt för vuxna barn till alkoholister. Det är speciellt svårt för Dom att konfronteras med Dig i ett intimt förhållande. Det är också svårt för Dom att se Dig konfronteras med någon annan oavsett hur oskyldig konfrontationen är.

Att förstå vad som rör sig i huvudet på Din partner och förstå dom olika rädslorna som dom kan ha, en eller flera av kan vara nödvändigt, om man vill att förhållandet ska hålla.

Dom är mycket sårbara och osäkra på sig själva samt vad Dom har att ge i ett förhållande. Spontanitet har dom svårt för med tanke på att Dom tänker mer på andra mer än sig själva. Det är rädda för att såra helt enkelt. Du kan känna att dom håller tillbaka och inte säger allt.

Dom känner inte riktigt sig själva. Deras självbild är en blyg, osäker och rädd individ. Medan Du ser en spännande, intressant, attraktiv, intelligent, charmig och sexig person. Lite egocentriska kan dom upplevas p.g.a att Dom är så inne i att se bra ut och uppföra sig normalt. På sätt och vis bär Dom på en mask som framkallar den person som Dom skulle vilja vara.

Att ha kontroll kan vara svårt för alla människor, men speciellt för barn till alkoholister. Mycket har att göra med att många saker i vardagen är ur spel såsom rutiner, planering, tider, regler etc. Man vet inte vad som komma skall. Man får svårt att planera sin vardag och tappar helt enkelt kontrollen. Det lättaste är att man låter någon annan bestämma, så man slipper tänka själv. Man kan alltså vara rädd för att ta ett felaktigt beslut och få ångest för det. Men samtidigt så ogillar man sig själv för att man låter andra bestämma. Man vill gärna stå på egna ben.

När man växer upp i en deprimerad miljö som man gör i ett alkoholisthem så utvecklas en deprimerande livsstil. När man är deprimerad tycker man att inget egentligen spelar någon roll. Den attityden är också ett försvar; "Om jag bestämmer mig att inget spelar någon roll blir jag mindre sårad om något går snett. Om jag bryr mig så blir jag förtvivlad om något går fel." Tyvärr så uppfattas man nonchalant och oartig p.g.a att man är osäker och har en dålig självkänsla. Dom vill heller aldrig tro att Dom är älskade, men kräver ständigt bevis på motsatsen.

Blir det för bra och för lyckligt i ett förhållande så drar sig barn till alkoholister sig undan. Det känner sig inte bekant med situationen och vill förstöra för att det inte känns verkligt. Just när partnern svävar på små rosa moln och tycker att förhållandet är på topp så saboteras det genom ett gräl. Då gäller det för partnern att hålla fast och ta det med ro. Förmodligen så inser Dom vad Dom ställt till med och inser vad det gjort. Men fortfarande så känner det sig skyldiga och ångerfulla och undrar hur man kan älska Dom. Det känner ju sig så hemska som ställer till med gräl och kanske t.o.m gör slut och bränner sin egen lycka.

Vuxna barn till alkoholister lär sig att hålla inne sin ilska. De lär sig redan som barn att konflikter kan vara svåra att ta sig ur. Som ett resultat av det så är många fyllda av undertryckt vrede. Så när ett barn till en alkoholist reagerar med opassande ilska på någon situation så finns chansen att ilskan inte beror på vad som hände just då. Utan det kan alltså vara en vrede som funnits där länge. Som barn till en alkoholist kan man lätt överreagera och lättare göra slut för småsaker. Båda parter blir lika förbluffade över situationen att den samtidigt snabbt kan gå över.

Du kanske blir chockad av att förstå hur låga tankar det vuxna barnet till en alkoholist som Du har ett förhållande med har om sig själv. Det kan vara nästan omöjligt för Dig att förstå. Denna älskvärda person som Du lärt känna och bryr Dig om plågar fortfarande sig själv med barndomsupplevelser som han/hon inte hade någon kontroll över. När Du upptäcker denna hemlighet bli det vuxna barnet till en alkoholist rädd. När hemligheten är avslöjad kanske han/hon tappar lite kraft. Hela attityden är så djupt rotad att den skapar en känsla av "Om Du verkligen kände mig så skulle Du inte vilja ha någonting att göra med mig."

Denna rädsla är nära sammanknuten med skam. Känslan av att inte gå att älska. Barnet ville känna sig älskad på alla sätt och vis och gjorde allt för att bli upptäckt. Men det gick ändå inte. Barnet blev kraftlöst offer för situationen och intalade sig själv att det inte gick att älska Dom. Om han/hon verkligen gick att älska så skulle han/hon kunna hitta ett sätt att göra livet glatt och bra igen. Dom känner sig också oftast hopplösa och förstår sig inte på sig själva, så varför skulle någon göra det. Dom har kanske hunnit med att såra någon tidigare genom att ha dålig självkänsla och låtit det gå ut över någon partner. Det kan göra att man intalar sig själv att man inte är värd kärlek.

Personen Du bryr Dig om kanske undviker att bli involverad med Dig med hjälp av detta argument, "Jag vill vara lugn." Tankarna kanske går så här: "Hela mitt liv har varit en serie av känslomässiga kriser. Jag är trött på det. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte känna igen. Känslor sliter sönder mig. Om jag blir involverade med Dig är jag tvungen att känna. Jag blir bunden av känslosvängningar men just nu är mitt liv under kontroll och det vill jag inte riskera. Att inleda något med Dig innebär att jag inte kan upprätthålla den jämvikt jag nu har. "

Att vara lugn blir extremt tråkigt och det kan De inte stå ut med. Verkligheten är att utvecklandet av ett hälsosamt förhållande erbjuder Dom en nivå av lugn som de tidigare ej upplevt. Men det är en lång process som kräver mycket arbete.

Ditt vuxna barn till en alkoholist kan vara rädd för att involvera sig på grund av risken för att bli övergiven. Rädslan för att personen som han/hon  har ett förhållande med skall lämna honom/henne är oerhört skrämmande.  "Om Du överger mig och lämnar mig helt ensam kommer jag att dö."  Du kan också se att Ditt vuxna barn till en alkoholist är väldigt krävande, svartsjuk och osäker i allt som berör Dig. Detta mindre smickrande beteende härrör från rädslan att bli övergiven.

Det är ett stort problem. För om denna besatthet går till överdrift kan Du bli tvingad att göra just det som Din partner fruktar mest. Det är därför viktigt för Dig att fortsätta att försäkra Ditt vuxna barn till en alkoholist om att Du bryr Dig om honom/henne och att Du inte skall gå Din väg men att det också är viktigt för Dig att ha andra personer i Ditt liv. Det är också viktigt för Din partner att ha andra personer i hans/hennes liv. Andra människor berikar ett förhållande snarar än att skada det. Du kan behöva påpeka detta många gånger men var medveten om att besattheten kommer från en  grundläggande rädsla för att bli övergiven.

Du måste också vara försiktig med att göra din partner besviken. Andra personer tar mycket lättare på om Du glömmer att ringa eller kommer för sent. Vuxna barn till alkoholister tenderar att överreagera på sådana saker. Det blir panikslagna. Du måste förstå detta så att förhållandet kan utvecklas, växa och erbjuda säkerhet för Er båda.

Detta kanske inte stämmer på alla punkter men i många avseende så stämmer det väldigt väl på oss vuxna barn. Punkt 10 kan jag trycka extra hårt på för miin egen del det är något jag får jobba med varje dag för att stå ut med olika panikkänslor rörande mitt förhållande. Jag älskar min man och han mig för det vet jag innerst inne men ändå tror jag att det kommer gå åt helvete rent ut sagt.

/J

Denna dikt hittade jag hos ett annat vuxet barn...

Jag är den störste brottslingen i historien.

Jag har dödat flera människor, än som fallit i alla krig i hela världen.

Jag har gjort människor till vrak.

Jag har förvandlat förhoppningsfull ungdom till hopplösa samhällsparasiter.

Jag har förstört de svaga och krossat de starka.

Jag har fört oräkneliga miljoner människor in på dåliga vägar.

Jag har gjort visa män till dårar.

Jag har lagt ut snaror för den oskyldige.

Den förtvivlade, fattiga hustrun känner mig.

De hungriga barnen känner mig.

De föräldrar vars hår grånat i sorg över barnen känner mig.

Jag har ruinerat miljoner och ska försöka ruinera många miljoner till.

Mitt namn är Kung Alkohol!

Såra mig hellre med sanning
än gör mig lycklig med lögn...

Sanningen sårar en kort stund
men lögnen hela livet...

Måste bara lägga in en bild på mannen i mitt liv. Att det kan vara så svårt att leva tillsammans fast man älskar varandra så mycket. Jag skulle kunna gå genom eld och vatten för våran kärlek. Jag älskar dig Staffan vad än jag säger så är du mitt allt...

/J

Ångesten är skarp och tankarna flyger, hur skall vi göra för att ta det lung och att barnen skall få en tillvaro som de inte behöver vara rädda i smat så skall de inte behöva bli en bricka i ett spel som inte ens de vuxna klarar av att spela.

Nu efteråt vet jag att det berodde på att jag ville ha kontroll över vad det var som hände hemma. Med de ständiga grälen och bråken. detta gör mig rädd,med tanke på att de är ganska turbulent i vårat hem nu, kommer jag att skapa samma känslor hos mina barn som min far lyckades skapa hos mig? Är jag en dålig mamma, ibland tvivlar jag verkligen på min kompetens och mitt omdämme. Men jag försöker alltid att finnas till för dem men vem fan vet va som är rätt när ens samvete alltid är dåligt!

Jag satt där på övervåningen i mitt rum. Hörde deras hårda ord från våningen under. Kände hur rädslan spreds i kroppen. Snälla, sluta bråka!

Dom har senare sagt att dom trodde dom skötte det snyggt! Jo, det var ju riktigt beundransvärt :/ herregud, barn både hör, ser och förstår mer än vad man tror.

Är det så ni känner mina älskade änglar? säg!

/J

Nu har det gått 5 dagar sedan Arko fick både kortison och Pc och vet. tyckte att jag skulle pröva att köra ett lätt träningspass för att se om han reagerade på något sätt. Ja inte gick det bra i alla fall. det har varit massor av tikar här som är på väg in i löp och på väg ur löp så han gnällde konstant och bara nosade.

Tyckte inte heller att han var alert överhuvudtaget men till det positiva är att han verkade gå bättre än sist vi tränade. Hoppas verkligen att allt detta beror på denna infektion så att det inte är något tok med höfter eller knän. Väntar spänt och oroligt inför torsdag då jag tror att Skk kommer att avläsa röntgen bilderna vi skickade in förra torsdagen.

Våran nya lilla kicka är så duktig eller skall man säga hungrig, tänk att med hjälp av lite köttfärsbiff så kunde man både lära sig att sitta och även ligga ibland =)

/J

Idag skall jag till vetrinären med Arko (våran finska lapphunds hane på 14 månader. Han har varit stel, ovillig att arbeta och dålig på att äta ett tag nu.) och det är påfrestande men dagen började som vanligt med att släppa ut hästar och morgonpromenera hundar. När det var dags för inlämning av djur så väntade jag på ett par med en katt som skulle komma, när kvinnan steg ur bilen tittade hon väldigt intensivt på mig och sa sedan du heter "Janols" va? - Ja svarade jag lite förvånat med tanke på att det första kunderna brukar prata om är deras små telingar. Du måste vara Kicki´s dotter säger hon sedan och då stang det till i mitt hjärta. Hur kunde hon veta vem min mamma var?

För er som inte vet så dog min mamma när jag var 10 år gammal i lungcancer hon var då 28 år fyllda. Det var en del av min barndom som försvann med henne och jag har alltid kämpat med mina minnen av tiden med henne och det har varit svårt att inte ha någon bakgrund, för min pappa har ju inte heller funnits till förfogande som ni kanske förstår om ni läst bloggen. Jag har alltid undrat vem var hon, är vi lika? mm... Denna upplevelse att någon kände igen mig på grund av att jag var lika henne och så klart på efternamnet var starkt för mig. Men det rev upp gammla sår och jag kände mig genast sårbar istället för annonymt onåbar. Denna kvinna hade i allafall gått "husmorsskolan" kallad Snöån som var en slags gymnasieutbildning där man fick lära sig om allt vad man skulle kunna behöva ta hand om i ett hushåll, mat, ekonomi mm, mm.

Visst reagerar man konstigt ibland man vill h en identitet men inte bki igenkännd...

/J

Vi har ju en finsk lapphunds kille som nu är 13 månader. Har tränat lydnad med honom och vårat mål var att tävla lydnadsklass I med honom i slutet av maj men den sista månaden har han varit slö, stel och rör sig lite "underligt" med vänster bakben. Även min tränare påpekade det igår. Bestämde mig för att ringa djursjukhuset idag och kolla vad de tyckte vi skulle göra med honom. de sa att jag inte skulle träna nå mer övningar som är ansträngande för kroppen till nästa tisdag då jag skall få träffa en ortopedspecialist som skall titta på honom och röntga honom.

Det får bara inte vara något fel på honom, jag har haft så stora planer för honom. Han är så speciellt tecknad, läraktig, har ett underbart temprament och det i sig skulle göra honom till en jättefin avelshane och ett gott tävlingsämne men om det nu är något fel på hans höfter så skiter sig allt...

Han kommer såklart vara en toppen familjehund men det skulle vara en stor besvikelse att falla på målsnöret nu när vi har jobbat så hårt under det gångna året.

Ett ljus i mörkret är att på söndag skall vi hämta våran nya tikvalp Eska. Vi längtar att få hem henne.

/J

Idag har viu äntligen börjat med dotterns rum. Det blir en mellangrå tapet och en fond vägg med "bubblor" svårt att förklara men det kommer bilder när vi är klar. Svärmor och henns man är här och hjälper till. Det känns faktiskt riktigt bra, vi träffas inte så ofta sedan vi flyttar och då blir det mindre intensivt och vi har mest bara roliga saker att tala om.

Överlag har det varit en trevlig dag och vi har fått en hel del gjort och det känns skönt.