Jag har fått mig några riktiga tankeställare de senaste dagarna, skall det vara så här att man inte kan skilja på ditt och mitt, skall de harmlösa och försvarslösa förnedras. Är det meningen att man skall känna att jag sköter mitt och skiter i alla andra för då kommer jag inte att hamna i något trubbel? Vart tog det helderliga civilkuraget vägen?

Jag har så svårt att ta till mig när vissa gnäller över småsaker just nu, jag och maken har nog jobbat ca 400 timmar var de senaste månaderna och ja det är fortfarande självvalt men jag gör det fast jag är snuvig, trött och less och han hjälper mig fast ögonen rinner och halsen kliar, jag har mer att tänka på än att det inte fanns rätt sorts mascara eller varför kärringen på donken la på gurka ast man beställt utan. Jag känner mig ganska otrevlig och rå men min tro på mänskligheten har fått sig en rejäl törn.

Sonen har alltid varit mörkrädd och sovit med nattlampa och med rumslampan tänd tills vi flyttade hit, allt har gått bra i nästan två år men på fredag kvällen ropar han på mig och undrar om jag inte kan ligga hos honom ett tag, jag funderar på vad det kan vara och vi småpratar lite. Sedan kryper det fram, han vill att jag skall låsa dörren för han vill inte att någon skall kunna komma in i huset och skära hundarna i "smulan" som någon gjorde på hästen. Detta stör mig så jävligt, skall en pojke på 10 år behöva tänka på sådant när han skall sova, är det rätt? Måste våra barn vara rädda i sitt eget hus?

Fan ta er alla jävla människor som som inte kan respektera våra lagar och de mänskliga och djurens rättigheter, det gör så ont i hjärtat att höra sina barn fundera över sådana saker...

/J